Jag skriver i NWT om skattebefrielse som alternativ till kulturbidrag

Genom att skattebefria de svenska kulturutövarna istället för att försörja dem med skattepengar skulle man kunna kapa en stor del av den kostsamma och politiserade kulturbyråkratin.

Foto: Johan Jönsson (CC BY-SA 4.0)

Jag skriver i NyaWermlands-Tidningen om skattebefrielse som ett alternativ till kulturbidrag.

Reaktionerna på de så kallade ”mushusen” i Lund vittnar om en kulturpolitisk debatt som går på tomgång, men också om ett kulturpolitiskt system som har överlevt sig självt. Sverige borde följa Irlands exempel och verka för ett oberoende kulturliv på riktigt.

Sedan det blivit känt att Lunds kommun betalat närmare hundra tusen kronor för tre gatukonstinstallationer föreställande små butiker och liknande för möss, reagerade några borgerliga debattörer. På mikrobloggen Twitter ifrågasatte de om det var en rimlig prioritering av kommunen.

Detta föranledde en kampanj från vänster till mushusens försvar, och i förlängningen all offentlig kulturfinansiering. LO:s tidning Arbetet tyckte att twitterreaktionerna var så allvarliga att de publicerade hela två upprörda artiklar om saken. Även Dagens Nyheters ledarsida ryckte ut till mushusens försvar. Denna reaktion på några tweets kan tyckas överdriven, men tyder på att anhängarna av dagens kulturpolitiska system känner marken gunga under fötterna, och det med rätta.

Trots att samhället förändrats i grunden sedan dagens kulturpolitiska system tog form 1974, inte minst vad gäller kulturlivets förutsättningar, har inte mycket hänt på det kulturpolitiska området. Infrastrukturen och dess ideologiska implikationer är i stort sett desamma, trots att verkligheten ser helt annorlunda ut.

Den svenska kulturpolitiken kretsar i stor utsträckning kring olika former av offentliga bidrag till kultursektorn. Därför handlar också den kulturpolitiska debatten i huvudsak om vem och vilka projekt som beviljas stöd och vilka som inte gör det. Det finns en inneboende motsättning i det svenska kulturpolitiska systemet, mellan å ena sidan den makt som koncentreras hos de myndigheter som fördelar kulturmedel och å andra sidan en uttalad ambition om att upprätthålla konstens frihet och oberoende.

Det svenska kulturlivet drabbades hårt av coronarestriktionerna och många välkomnar därför det rekordstora stödpaket om en och en halv miljard extra skattekronor som presenterades häromveckan. Det finns dock skäl att fundera kring hur kulturlivet kan göras mer självständigt och mindre sårbart, för såväl politisk påverkan som ekonomiska kriser.

Det finns exempel på länder där kulturpolitiken syftar till att hjälpa och gynna kultursektorn utan att myndigheter styr över vilka kulturskapare som ska få stöd eller inte. Ett föregångsland i detta avseende är Irland, där kulturarbetare kan ansöka om att befrias från inkomstbeskattning.

Genom att skattebefria de svenska kulturutövarna istället för att försörja dem med skattepengar skulle man kunna kapa en stor del av den kostsamma och politiserade kulturbyråkratin. Man skulle också slippa de eviga diskussionerna om vem som får stöd och vem som inte får det.

Visst finns det problem behäftade med riktade skattesänkningar, men de är färre än problemen förknippade med riktade bidrag. En skattebefriad kultursektor skulle dessutom ha möjlighet att bygga upp buffertar som gjorde den motståndskraftigare mot konjunkturnedgångar och kriser. Slopad inkomstskatt för kulturutövare skulle inte lösa alla problem som coronakrisen medfört för kultursektorn, men den skulle ha haft bättre förutsättningar att hantera dem.

En kommentar

  1. Hej.

    Sak samma. Skattebefrielsen skall ansökas om och prövas och utvärderas, och detta måste ske av personer med insyn i bransch och verksamhet varför det bara blir ett patron/klient-system nerlusat av aktivister o.d. likt Folkbildningsrådet eller andra liknande organisationer.

    Samt den bakomliggande frågan: varför ska mina pengar finansiera något jag varken vill ha eller behöver? Vägnät behöver jag. Kvinnor som för mina pengar bygger torn av rostat bröd behöver jag inte. Vägnät kan jag inte bygga själv; torn av rostat bröd kan jag bygga själv.

    Kan det förklaras enklare och tydligare?

    Kan du inte sälja dina alster, din musik eller vad det nu är så att du kan leva på det? skaffa ett riktigt jobb också. Gillar jag din produktion betalar jag för den – vad du föreslår är att staten med tvång ska ge dig mina pengar fast jag inte vill betala för din kulturproduktion.

    Bidrag och avdrag är ekonomiskt sett detsamma; skillnaden är semantisk och syftar till att markera klasskillnad: socialgrupp ett /gör/ avdrag, socialgrupp tre /får/ bidrag. Pengarna kommer från samma källa dock, endast kriterierna och formuleringarna varierar.

    Det enda undantag jag kan tänka mig är rimligt är museiverksamhet, och då bara sådan av svensk karaktär och av intresse för nationen och folket.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.