I hemmets lugna vrå.

Hemma igen från Akademiska sjukhusets desinfektionsspritsdoftande salar. Tio timmars sövning, åtta timmars operation, en förlorad känselnerv från benet. Först om nio månader vet vi hur det hela fallit ut. Om det lett till något överhuvudtaget. Om det varit värt det.

Först och främst handlar det dock om återhämtning. Att gå med armen fixerad i två månader kanske låter tämligen hovsamt. Det börjar dock redan kännas såväl opraktiskt som stelt och smärtsamt. Till detta kommer vetskapen om att de genom sjukgymnastiken redan uppnådda resultaten riskerar att gå om intet under denna period. Det lär vi se när fixeringen upphör.

Tack alla som hört av sig med uppmuntrande och stärkande ord!

10 kommentarer

  1. Tålamod måste man ha i sådan här lägen. Det är ganska tålamodsprövande och svårt. Speciellt om du mot förmodan skulle vara som jag och sakna sådant.

    Vill i alla fall önska dig god bättring även om orden säkert känns tröttsamma vid det här laget. En lugn tid kanske är bättre att önska.

  2. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att allt gått bra ! Och jag håller med Ella, det är tålamod som krävs…tyvärr !

    JÄTTEKRAM och välkommen tillbaka till oss i bloggvärlden !
    Eva

  3. din återhämntningsprocess kanske för med sig att någon ny visa eller vacker dikt föds. Då var på ett sätt inte för gäves . Ur lidande och smärta kommer ofta den bästa konsten.
    Sköt om dig ordkonstnären!

    /j

  4. 2 månader är ända rätt kort tid jämfört med hur länge du levt.. fast det kanske känns lite ironiskt (eller vad man ska kalla det).. Har själv aldrig varit varken gipsad eller fixerad men gissar vilt att det blir en aaanings jobbigt.. fast jobbigt är förmodligen bara förnamnet..

    Jag håller alla tummar, och önskar vid varje stjärnfall, att operationen blev lyckad.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.