Pandor 2.0

Runt milennieskiftet härjade så kallade pandor i hela Uppsala. Eller förresten, härjade och härjade, de bara fanns överallt, hela tiden. I övrigt gjorde de inte mycket väsen av sig, förutom möjligen på helgerna då de blev för fulla och låg och kräktes i buskarna överallt i stadens parker.

Efter några år försvann pandorna. Eller, försvann och försvann, de bytte väl helt enkelt till någon annan subkultur eller försvann in i den grå massan. Vad pandorna stod för visste man aldrig riktigt, inte heller vad som rörde sig under de gigantiska svarta fluffrisyrerna. Inte så mycket, var det intryck man fick. Det man visste var att de gillade Kent och tyckte synd om sig själva.

Nu tycks pandorna ha kommit tillbaka, i reviderad utgåva. Panda 2.0 kallar sig fashioncore och ser ut på ungefär samma sätt. Med dagens crossoverklimat tycks fashioncore vara en hybrid mellan tre äldre subkulturella stilar:

1. Den arga och politiska hardcoren, som på 90-talet vurmade för nykterism och brännande av korvkiosker.

2. Den introvärt anorektiska emostilen där ärrbildningar efter rakblad på underarmarna utgjorde ett subkulturellt attribut med hög hipfaktor.

samt

3. Den självömkande men glittriga pandastilen som jag redogjort för ovan men med tydliga inslag från japansk så kallad mangakultur.

Detta subkulturella mishmash har liksom sina föregångare sitt huvudsakliga revir kring Sergels torg i Stockholm med kulturhusets kafé Lava som stamlokus och alternativbutiken Blue Fox på Gamla Brogatan där hela fashioncorekitet, från skorna till hårfärgen, kan inhandlas.

Jag vet inte om jag ska förfasa mig eller glädja mig åt dessa reviderade pandors uppdykande. Som alltid kommer Uppsala att bli något av ett mekka, emedan den gamla lärdomsstaden alltid dragit till sig alla svartklädda subkulturer som en svamp med hög uppsugningsförmåga.

Lite roligt är det iofs eftersom det känns som att vara tillbaka på det glada nittiotalet (har ni förresten sett att kickers dykt upp lite här och var också?) men en viss störande känsla infinner sig eftersom den här typen av hopslagningar av stilar ofta leder till begreppsförvirring, hos såväl utövarna som oss som står bredvid. Att vara både ytlig, mangainfluerad "fashioncore" med självmordstankar och medveten hardcorevegan på samma gång låter komplicerat. Men det kanske går?