Idag skriver jag i Västerviks-Tidningen om det ofta underförstådda sambandet mellan musik och ideologisk inriktning, baserat på mina egna erfarenheter från festivaler och andra sammanhang, där det ofta förutsätts att samtliga deltagare delar en given politisk uppfattning trots att tillställningen officiellt inte har någon politisk agenda.
Själv har jag ett kluvet förhållande till politisk musik. En hel del av den musik jag lyssnar på har ett mer eller mindre politiskt budskap, och samhällsengagerade texter kan onekligen göra att musiken känns mer relevant och angelägen. Samtidigt kan politisk musik lätt bli plakatmässig och platt, inte minst när den bygger på gamla analyser och mest blir upprepande av gammal skåpmat. Skåpmat har dock också sina poänger om den framförs på ett elegant sätt.
Mest förödande är det emellertid när ideologi används som censurverktyg snarare än kreativ utgångspunkt. När avvikande uppfattningar stängs ute och vanliga musikfestivaler förvanlas till politiska kampmöten.