Vissa filmer lyckas mer än några andra fånga en tidsanda, ett geografiskt område, en social verklighet och göra den begriplig och trovärdig för både de som upplever den och för den utomstående betraktaren. Dessa filmer blir epokgörande och kommer att prägla eftervärldens bild av den tid de sprungit ur. Fucking Åmål (1998) var en sådan film. Jägarna (1996) var en annan.
I den första Jägarna-filmen skildrades den avfolkade glesbygdens problematik på ett smärtsamt kännbart sätt; kontrasten mellan storstadens och glesbygdens verkligheter – manifesterad av de två bröderna spelade av Rolf Lassgård och Lennart Jähkel åskådliggjordes och problematiserades. Jaktens betydelse för Norrlands inland och tjuvjägarens dilemman gjordes begripliga, liksom vådan av att vara man i en bygd som alla kvinnor flyttat ifrån.
Karaktärerna och problembeskrivningarna i Jägarna var trovärdiga. Också skurken var mänsklig och gick att förstå sig på. Visst gnälldes det över schablonbilder och karikatyrer även då, men på det hela taget köpte man skildringen, vilket också vänner från norrlands inland vittnat om.
Nu har det gjorts en uppföljare, ett och ett halvt årtionde senare. Rolf Lassgårds rollfigur återvänder till skogsbygderna för att lösa ännu ett mordfall. Tyvärr erinrar Jägarna 2 mindre om sin föregångare och mer om dagens flodvåg av svenska deckare och kriminalhistorier. Det blir en mordhistoria bland andra, och i enlighet med tidens anda är den riktigt makaber och föga trovärdig.
Den norrländska miljön känns som en kuliss, karaktärerna som statister. Historien hade lika gärna kunnat flyttas till vilken glesbygdsmiljö som helst. Inte för att den är allmänmänsklig utan för att den till skillnad från den första filmen inte lyckas med att fånga det specifikt norrländska, vare sig vad gäller problembeskrivning eller stämningar. Jakttemat känns, namnet till trots, tämligen perifert.
Rolf Lassgårds karaktär Erik är platt och ointressant om än välspelad. Hans antagonist, den demoniske Torsten som spelas av Peter Stormare är mer än skräckfilmsgestalt än något annat. Själva mordhistorien känns långsökt och upplösningen på stranden av den forsande älven känns överspelad och fantasilös.
Nej, Jägarna 2 är ingen epokgörande film. Som thriller har den sina poänger men den saknar allt det som gjorde att så många tog den första filmen till sina hjärtan. Det är synd. Glesbygdsfrågorna är minst lika brännande idag som för femton år sedan, liksom jakten. Vargfrågan hade med fördel kunnat utgöra bakgrund till en tät thriller i norrländsk jaktmiljö, men förmodligen är den för kontroversiell.
Tydligen vågade filmmakarna inte låta den för mordet oskyldigt anklagade småskurken i filmen vara av romskt ursprung eftersom man var rädd att det skulle uppfattas som för kontroversiellt. Nu fick han bli finlandssvensk istället vilket rörde upp känslor hos många i den gruppen. I ljuset av den hanteringen kanske det är begripligt att man inte vågade ta i vargfrågan. Men synd.