Martyn Jacques – The Cabinet of dr Caligari
Soho Theatre
Vem kommer på att skriva ny filmmusik till en gammal stumfilm från 1920? Vem lyckas locka publik till en dylik föreställning? Svaret är: Martyn Jacques från The Tiger Lillies. Under förra helgens vistelse i London passade jag på att smyga ned i källaren på The Soho Theatre för att se en enmansföreställning med denne neokabarémusikens frontman och enfant terrible.
The Tiger Lillies har under närmare tio års tid varit husgudar hos undertecknad, och även om deras omfattande produktion varit kvalitetsmässigt ojämn så är det få undergroundakter som slår The Tiger Lillies när de är som bäst. Med undantag för några av mellanskivorna så lyckas de med att erbjuda nya perspektiv och infallsvinklar både med sina ”vanliga album” (till exempel senaste Urine Palace som spelades in tillsammans med svenska Norrlandsoperan i Umeå) och med sina temaskivor. ”Skräpoperan” Shockheaded Peter från 1998, som bygger på den tyske läkaren Heinrich Hoffmans rimmade barnsagor från 1800-talet, tillhör höjdpunkterna i produktionen.
2005 tog man sig an HC Anderssens Flickan med svevelstickorna, vilken fick fina recensioner och bland annat uppfördes på HC Andersenfestivalen i Odense i samband med jubileumsåret. The Tiger Lillies är numera ett undergroundband som släpps in i de fina salongerna. Finkulturfolket står på kö för att höra Martyn Jacques nasala falsett förmedla berättelser om prostitution, droger och självbefläckelse.
Tiger Lillies verkar i ett mörkt universum. Det finns få sympatiska karaktärer i deras sångtexter, få försonande drag. De försöker inte romantisera sina skurkar, än mindre rättfärdiga dem. Berättaren i öppningslåten ”Bad” från skivan Bad blood and blasphemy berättar om hur han säljer sina döttrar till pedofilringar i London. En annan av sångerna handlar om en pyroman som vill bränna ned hela civilisationen.
The Cabinet of dr caligari passar in i detta mörka universum. Det var den första expressionistiska stumfilmen, en skräckberättelse om en sömngångare som utnyttjas av en galen läkare för att begå mord. Såväl scenerierna som skådespeleriet är kraftfullt stiliserat, med stora teatraliska gester, kraftigt sminkade ansikten och groteskt förvridna kulisser.
Martyn Jacques nyskrivna musik, för piano och dragspel, men även sång, är egentligen svår att skilja från Tiger Lillies övriga produktion. Soundet är detsamma. Som åskådare imponeras man förvisso av hur Jacques, som är ensam på scenen bredvid projektorduken, lyckas spela både piano och dragspel samt sjunga samtidigt. Karln låter som en liten orkester.
Men som helhet gör föreställningen ett splittrat intryck. Man vet inte om man ska titta på filmen eller om man ska titta på artisten. Till och från känns också musiken väldigt löst sammankopplad med vad som händer på filmduken. Filmen och musiken är bra var för sig, men helheten skavar något. Det är förvisso stort att få se Martyn Jacques i den undergroundmiljö där han hör hemma, i en källare i Soho med blott ett hundratal entusiaster, snarare än de operahusscener där Tiger Lillies numera är välkomna.
Efter tre veckors segling var undertecknad något mindre blek än den alltid oklanderligt sminkade Martyn Jacques!