”In a hole in the ground there lived a hobbit. Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell, nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat: it was a hobbit-hole, and that means comfort.”
Så börjar Tolkiens The Hobbit, barnboken om Bilbo Baggins som kom att utgöra preludium till den mer namnkunniga och för en vuxen publik avsedda trilogin om Härskarringen. The Hobbit var en av de första böcker jag läste och dess suggestiva sagostämning fångade mig för fantasygenren i allmänhet och Tolkiens författarskap i synnerhet under åtskilliga år därefter.
The Hobbit har ett helt annat anslag än den mer storslagna trilogin om Härskarringen. Inledningsraderna citerade här ovan ger en känsla av atmosfären som präglar inledningen, där den fridsamme och oäventyrlige Bilbo Baggins plötsligt våldsgästas av 13 krigiska dvärgar och trollkarlen Gandalf.
Som läsare får man följa Bilbos såväl fysiska som mentala resa genom sagovärlden Midgård, som rullas upp inför våra ögon samtidigt som för protagonisten. Det är en utvecklingsroman och en reseberättelse och mystiken ligger till stor del i föraningarna om vad som finns bortom horisonten. Förnimmelsen av att världen är så mycket större och så mycket mer magisk än vi anar och att den vilar på en uråldrig historia som gör sig påmind genom reliker från forna åldrar, så mycket storslagnare än den innevarande.
Detta spänningsförhållande mellan det vardagliga och jordnära, till exempel i form av hobbitarnas hemvist The Shire och Midgårds mångtusenåriga historia missar Peter Jackson i sina filmatiseringar av böckerna. Det var uppenbart redan i Sagan om ringenfilmerna men blir extra påtagligt i The Hobbit som nyligen hade premiär på svenska biografer.
Det berättartekniska greppet som Tolkien använder för att låta läsaren utforska Midgårds vildmark samtidigt som Bilbo Baggins förstör Jackson resolut genom att slänga in en storvulen prolog om hur dvärgarnas kungarike Erebor förgörs av draken Smaug. Prologen förtar helt och hållet upplevelsen att färdas från den ombonade tillvaron bakom den runda gröna dörren vid Bag End till allt mer storslaget episka äventyr.
Även om Bilbos resa genom Midgård kantas av äventyrliga episoder – bland annat håller han i tur och ordning på att bli uppäten av troll, vättar och gigantiska spindlar – är det knappast action som präglar atmosfären i boken. Någon fingertoppskänsla för stämningen har Jackson emellertid inte, utan brer på med alla specialeffekter han förmår uppbåda. Går det att krama ur action ur en scen så gör han det, och han låter det pågå länge. För länge.
När jag fick veta att The Hobbit, som i själva verket inte är någon tjock bok – långt från Härskarringens tegelstenar – skulle delas upp på tre långfilmer tyckte jag att det verkade lovande. Ett av problemen med filmerna om Härskarringen var nämligen i mitt tycke, att jag upplevde att man hastade igenom handlingen för att hinna med att få in berättelsen på en film per bok. Resultatet blev att strids- och actionscenerna staplades på varandra medan mycket annat gick förlorat. Nu hoppades jag att man lärt av dessa misstag och skulle låta berättelsen ta sin tid.
Som jag bedrog mig. Det enda man gjort var att dra ut på actionscenerna ännu mer, till det olidligas gräns. Allt är storvulet och bombastiskt. Varenda landskap är dramatiskt, varenda strid ett gigantiskt myllrande fältslag, varenda fiende ett fasansfullare än den andra. Om det springer ur en Jacksonsk kärlek till specialeffekternas möjligheter eller ur en misstro till berättelsens förmåga att bära sig själv framgår inte, men resultatet blir pinsamt på kalkonnivå.
Lågvattenmärket är nog när hela sällskapet under övernattning i en grotta i The Misty Mountains störtar ned i en grotta befolkad av Goblins. Grottan som i den litterära förlagan har tämligen modesta dimensioner visar sig i filmen vara ett gigantiskt underjordiskt kungarike av oändliga grottsalar med vindlande träställningar och miljoner små goblins för huvudpersonerna att nedkämpa. De ständiga överdrifterna gör att man tröttnar.
Fantasygenren bygger liksom dess kusin science fiction på en speciell form av logik: den skildrade världen måste hänga ihop enligt sina egna premisser. Även sådana saker som inte fingerar enligt vår världs naturlagar måste vara skildrade på ett sådant sätt att man som läsare uppfattar dem som logiska i den givna kontexten. Förekommer det magi måste den till exempel skildras på ett sådant sätt att man accepterar att den skulle kunna finnas.
Peter Jacksons bristande känsla för proportioner gör att Tolkiens minituöst uppbyggda fantasivärld förlorar sin trovärdighet. Medan böckerna alltjämt är ledande i genren i detta avseende är filmerna fullständigt otrovärdiga.
Spiken i kistan är de fullständigt onödiga ändringar i berättelsen som Jackson inför, uppenbarligen för att ”få alltsammans att hänga ihop” men som fullständigt kullkastar midgårds kronologi. Thorins vendetta med den av Jackson uppfunna ”bleka orchen” är fullständigt onödig för att driva berättelsen framåt. Att förlägga Saurons etablering i fästningen Dol Guldur och Grönmårdens förvandling till Mörkmården till tiden för Bilbos äventyr förkortar tidsspannet i Midgårds mångrtusenåriga historia på ett sätt som förtar känslan av uråldighet som är helt central i Tolkiens berättelse, liksom förskjutningarna i avstånd som uppstår exempelvis när örnarna i slutet av filmen sätter ned hjältarna på en bergstopp (varför på en bergstopp?) och de blickar ut mot det Ensamma berget som plötsligt tycks ligga alldeles bredvid. Om det nu låg så nära, varför kunde inte örnarna flyga dem ända dit på en gång så hade de sluppit alla strapatser i Mörkmården och fått det hela överstökat?
Den stora behållningen i Jacksons filmatiering av trilogin om Härskarringen var hur väl man följt Tolkiens egna illustrationer och den främste Tolkienillustratören Alan Lees akvareller vid utformningen av landskap och miljöer. Det gav, actionöverdoserna till trots, filmerna något av rätt stämning. I The Hobbit har man dessvärre i stor utsträckning frångått detta vinnande koncept för något som närmast känns som en parodi på genren – lite som de nya Starwarsfilmerna kändes.
Som framgått ovan är jag besviken på att man gjort något så platt och imbecillt av något som kunnat bli så bra. Ymniga specialeffekter, 3D-glasögon och High Frame Rate väger dessvärre inte upp. Jag tror inte att jag kommer att gå och se de kommande filmerna. I alla fall inte på bio.
@Budoarstamning även Tolkien försökte att skriva om The Hobbit i Ringens anda. Det gick inte