Snälla, sluta nia mig

Under en intressant och givande jobbresa till Göteborg har jag fått anledning till att reflektera över traditioner och deras konsekvenser. Testade att bo på ett hotell där jag inte bott tidigare, det lilla boutique-hotellet Dorsia på Trädgårdsgatan, alldeles invid Vallgraven. Eftersom jag tidigare uppskattat Dorsias restaurang mycket tänkte jag att det skulle vara roligt att även prova hotellet.

DorsiaDorsia gjorde mig inte besviken. Allt andades kvalitet och omsorg, från bäddningen av sängen och Hermestvålen i duschen till den ambitiösa och välsmakande frukostbuffén. Inredningen är tillika anslående, även om jag vid det här laget kan känna en viss mättnad över den kitschiga stil som brett ut sig inte minst i Stockholm på senare år, kanske tydligast manifesterad i en rad av F12-gruppens restauranger, som Le Rouge på Österlånggatan och Grill på Drottninggatan. Det är som om vi i Sverige inte vågar ge oss in i det traditionellt svulstiga utan ett betydande stänk av ironi. Konsekvensen blir dock att man stundtals känner sig som i en teaterkuliss snarare än i en ombonad hotellmiljö. Som kontrast kan framhållas anrika hotell Bristol i Oslo där jag bodde i förra veckan, ett genuint jugendhotell utan ironiska ansatser. Att vandra genom Bristols korridorer leder tankarna till Wes Andersons film Grand Budapest Hotel.

Är man bekväm med kitschstilen finns det emellertid ingenting at klaga över på Dorsia. Den talrika och välklädda personalen förekommande och tillmötesgående uppträdande stämde dock till eftertanke. Framförallt var det deras konsekventa bruk av tilltalsordet ”ni” som skavde en smula. Det är inte någonting unikt för personalen på Dorsia utan snarare en utbredd sjuka bland personal i serviceyrken. Det tycks finnas en föreställning om att ”ni” skulle vara artigare som tilltalsord än ”du”.

Ni-tilltalet ger ett ålderdomligt intryck, men är i själva verket en sentida import från utlandet där tilltalsord i pluralform är vanligt på många språk vid högtidliga tillfällen. Ni-tilltal förekom visserligen även i det äldre svenska tilltalsbruket, men då som komplementform till det brukliga herr/fru eller titel. Det gängse sättet att tilltala främlingar var att bruka deras titel samt efternamn, eller i de fall man inte kände till vederbörandes titel, alternativt ville understryka personens i fråga roll som privatperson och inte som yrkesutövare. I Tyskland är detta bruk av tredjepersonstilltal och titlar alltjämt rådande.

Du-reformen är benämningen på den nivelleringsprocess som ägde rum inom språkbruket under de radikala 60- och 70-talen då detta äldre språkbruk skulle komma att ersättas av dagens du-tilltal. En vändpunkt skedde 1967 när dåvarande chefen för medicinalstyrelsen, Bror Rexed, vid ett tal till personalen deklarerade att han fortsättningsvis tänkte tilltala alla, oavsett rang och ställning, med du.

Du-reformen var en konsekvens av tidens övertro på att förändringar av språket skulle leda till förändringar av verkligheten. Att kalla fattigvården för socialtjänsten skulle leda till mindre stigmatisering av de behövande, trodde man, utan att förutse hur snabbt ordet ”socialfall” skulle komma att etableras som skällsord. På samma sätt upphör inte en städare från att vara städare bara för att man kallar vederbörande för ”lokalvårdare”, en vaktmästares status påverkas inte av att titeln byts mot ”fastighetskonsult” och ett soprum förblir ett soprum även om det benämns ”miljöstation”. Nivelleringen av språket syftade till att utplåna alla skillnader mellan människor, även sådana som sprungit ur egen ansträngning. 60- och 70-talen hatade hierarkier (även om man inte var sen att upprätta sina egna värdeskalor och hackordningar). Utifrån detta jantetänkande ansågs det givetvis förmätet att framhäva att någon blivit läkare eller professor.

Karl- Gerhard har skildrat du-reformen i kupletten ”Tack ska’ru ha”, kongenialt tonsatt av Jules Sylvain:

I dag har vi på många sätt gjort oss av med detta inskränkta jantetänkande. Det anses inte i allmänhet fult att vara framgångsrik, och skillnader och olikheter bejakas på många håll och framhålls som någonting positivt. På kultursidorna som i många fall tycks leva kvar i 1970-talet finns dock en slags motrörelse, fokuserade på kampen för införandet av det könsneutrala pronomenet ”hen” vars syfte är att göra språket ännu mer oprecist och nyansfattigt (förespråkarna hävdar givetvis motsatsen, att de berikar språket med ytterligare ett pronomen, men sett till hur de det de facto används är konsekvensen en uppluckring av exaktheten).

Servicebranschens avståndstagande från du-reformen tycks vara ett led i rörelsen bort från 70-talstänkandets trånga paradigm, vilket i sig är positivt. Det faktum att de inte vågar löpa linan ut och återgå till den gamla tilltalsformen i tredje person gör dock att det hela snarast ter sig en smula löjligt. Visst skulle det till en början kännas ovant att bli tilltalad som ”herr Johansson” eller ”magister Johansson”, men helt klart rimligare än den nuvarande ordningen. Att träffa en jämngammal eller yngre person som tilltala en med ”ni” känns bara konstlat och obekvämt.

Förmodligen är detta oskick en konsekvens av att det inte längre finns någon levande kontinuitet, den generation som titulerade varandra som herr och fru eller med titel är vid det här laget döda eller framlever sina sista dagar undangömda på något äldreboende med liten eller ingen kontakt med den åldersgrupp som anställs i servicesektorn.

Detta visar vikten av kontinuitet i traditionerna. Det är nästan omöjligt att återuppta en tradition som plånats ut. Det går att försöka återskapa den, men bristen på kontinutitet innebär i praktiken att man grundlägger en ny tradition, inspirerad av den gamla. Dessa nya traditioner riskerar dessutom, på grund av att de saknar den grundläggande trygghet som en lång och sammanhängande organisk utveckling medför, att bli mer cementerade och rigida än de gamla traditioner som om de inte hade stoppats skulle ha fortsatt att utvecklas och omformas i takt med sin samtid.

Friedrich Hayek skriver i sitt monumentalverk Frihetens grundvalar om vikten av traditioner som sammanhållande kitt i ett fritt samhälle. Föregångaren Ludwig von Mises var inne på samma tankegångar. Sociologen Hans L Zetterberg talade om samhället som indelat i sex olika sfärer, var och en fungerande enligt sin egen speciella logik: konsten, religionen, moralen, vetenskapen, politiken och ekonomin. Varje försök att överföra logiken från an av dessa sfärer tenderar att ta en ände med förskräckelse. Under 1900-talet har samhällsutvecklingen i västvärlden kommit att bli en kamp mellan två av dessa sfärer, politiken och ekonomin, med en politisk vänster som vill överföra politikens logik på alla samhällsområden och en politisk höger som vill göra samma sak med den ekonomiska logiken. Alltmedan övriga samhällsområden fått stryka på foten.

En särskilt avgörande roll för denna utveckling har det sentida giftermålet mellan liberalism och postmodern teori spelat. Den historiska liberalismen tog strid mot en samhällsordning där den politiska makten använde traditioner, religion och moral som redskap för sin maktutövning. Dagens kulturradikala liberalism, influerad av postmarxistiskt tänkande, vill istället använda sig av politiken för att slå sönder de traditioner och sammanhang människor frivilligt skapat och upprätthållit. Denna liberala gruppering är lätt att känna igen eftersom de tenderar att uppröras mer över människor som frivilligt organiserar sig i religiösa samfund, än över statliga ingrepp i dessa samfund inre liv. Grundläggande liberala principer som religionsfrihet väger lätt mot viljan att styra människors livsval. Samma grupp brukar vara mer än villig att dagtinga med yttrandefriheten så snart någon anför kränkthetsargumentet.

Blå tågetMotreaktioner är därför välkomna och nödvändiga. Traditionalism som inte är chauvinism, individualism som inte är atomism, liberalism som inte är relativism. När jag åker till Göteborg brukar jag försöka åka med Blå Tåget, som drivs av företaget Skandinaviska Järnbanor. Vagnarna och inredningen är från 50-talet, det finns en restaurangvagn med ett riktigt restaurangkök och en barvagn med levande pianomusik. Konduktörerna har gammaldags uniformer och i första klass delas det ut våta handdukar. Allt detta till ett mycket resonabelt pris. Möjligen balanserar det på pekoralets rand, men jag föredrar helt klart detta framför den sterila opersonligheten på SJ:s snabbtåg.

Jag välkomnar initiativ som utmanar likriktningen, nivelleringen och historielösheten. Men snälla, sluta nia mig.

3 kommentarer

  1. Mja, alltså.. Jag jobbar som receptionist och jag måste säga att svenskan är ett uruselt språk att vara artig på. Artighet är inte ett uttryck för att vara underdånig utan ett sätt att signalera respekt för en okänd motpart. Enormt viktigt för att göra mitt jobb bra. Svenskans enda artiga signalement är ett frekvent användande av ”tack” så jag sitter dagarna i ända och tacktackar åt allt och alla. I England hade jag kunnat varva med betydligt fler fraser.

    Jaja, miniproblem, men jag gillar ”Ni”.

  2. Kanal Global gör en välbehövlig konservativ kulturgärning, genom att visa gamla filmer som ”Kronans käcka gossar” och ”Beredskapspojkar”, där man kan se de tillsammans inkallade chefen och springpojken sitta på en sylta och lägga bort titlarna över ett par snapsar. I andra filmer från samma epok kan man även se hur varje medelklasshushåll håller sig med köksa och/eller piga som öppnar dörren, städar och serverar maten. Och i övrigt är helt ointressant.

    En välbehövlig gärning, efter som även ärkekonservativa jag efter att ha sett sådana filmer inser att de sederna vill jag inte ha tillbaka.

  3. Dock så var Sverige förr ganska titelsjukt. Kvinnor gifta med män som hade en titel förväntade sig denna (överstinnan, disponentskan etc.) Människor utan titel var inte så förtjusta i ”Ni” utan använde t.ex. passiv form som ”Önskas det kaffe”.

    Karl Gerhard text, nära 30 år tidigare än Bror Rexed, handlar den inte om Per-Albin som offentligt vill bli tilltalad med du, medan män med titel kan tänkas bli det först efter ett par snapsar?

    För övrigt är jag konservativ när det gäller förändringar av språket.

Lämna ett svar till Hans Odeberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.