De obehagliga händelserna i europeiska, även svenska, städer på nyårsnatten där män med bakgrund utanför Europa i grupper attackerat kvinnor sexuellt har initierat en välbehövlig debatt om kultur och identitet. Att debatten i likhet med stora delar av den svenska offentligheten generellt är polariserad, vulgär och omogen får förmodligen tillskrivas det faktum att någon sådan diskussion inte ansetts come il faut i den svenska offentligheten på årtionden.
Den påbjudna uppfattningen, oftast underförstådd men från gång till annan även artikulerad, har varit att det inte finns någon svenskhet och inte någon svensk kultur. När Ingrid Lomfors, chef för den statliga opinionsbildningsorganisationen Forum för levande historia, deltog i regeringen Löfvens besynnerliga propagandajippo på Münchenbryggeriet, ”Sverige tillsammans” i höstas, var det just denna ståndpunkt som hon förfäktade.
Tankegången går ut på att eftersom det som uppfattas som svenskt, den svenska kulturen, ända sedan den organiskt började växa fram i en grå forntid, varit under ständig påverkan av yttre influenser, går det inte att tala om en enhetlig, oföränderlig svensk kultur. Detta är förstås, i strikt mening, sant, men gäller i så fall för alla kulturer. Med den utgångspunkten är det i så fall meningslöst att överhuvudtaget tala i termer av kultur.
Dock tycks frågan om andra folks och länders kulturer vara intressantare än någonsin. Den samiska kulturen är det ingen som ifrågasätter huruvida den existerar, till exempel. Eller den kurdiska, eller den persiska. Det är endast den svenska vars existens konsekvent förnekas.
En gissning är att denna linje springer ur antingen en vilja att med alla tillbuds stående medel undergräva en tänkt motståndares position, eller helt enkelt ur önsketänkande. Det första alternativet skulle i så fall gå ut på att man föreställer sig att den i princip överallt vedertagna idén om att det finns kulturella skillnader, om den fick fäste i Sverige omedelbart skulle leda till att landets befolkning hemföll och chauvinistisk nationalism och ännu värre saker. Därför tänker man sig att förnekande av kulturens själva existens skall beröva eventuella nationalistiska chauvinister deras rekryteringsunderlag. Med facit i hand tyck strategin ha varit föga framgångsrik.
Det andra alternativet, önsketänkandet, bygger på att de som driver linjen drömmer om en ordning där nationer och folk har upphört att existera. Inom såväl socialismen finns sådana strömningar. Genom att förneka den svenska kulturens existens kan Sverige således göras till ett tabula rasa, ett oskrivet blad, ett slags experimentverkstad för den kommande kosmopolitiska världsordningen. Istället för kulturella normer och värderingar skall samhället hållas samman av lojaliteten gentemot gemensamma politiska institutioner.
Det är tanken bakom Centerns idé om nybyggarlandet Sverige. Parollen är dock särskilt illa vald eftersom en nybyggare skiljer sig från en invandrare just genom att den förre tar med sig kulturen och samhällssystemet från landet den utvandrat från till det nya landet, medan invandraren lämnar sitt tidigare samhälle för ett nytt. USA var under 1800-talet ett nybyggarland, dit européer tog med sig sin europeiska kultur och samhällssystem. De kulturer som fanns där sedan tidigare trängdes undan och marginaliserades och deras invånare inlemmades efter hand i den nya kulturen. Troligtvis är det inte en sådan utveckling som Centerpartisterna ser framför sig när de välkomnar ”nybyggare” till Sverige.
Paradoxalt nog bygger såväl den socialistiska som den liberala kulturförnekelsen på en orimligt stark tilltro till den egna kulturens värderingar och normsystem. De politiska institutioner som invånarna i det framtida kosmopolitiska samhället förväntas känna lojalitet gentemot är givetvis präglade av de kulturella normer som råder i det samhälle där de växer fram. Den omvittnade svenska konsensuskulturen gjorde det enklare för Gustav Vasa att utforma den centralstyrda svenska nationalstaten under renässansen, liksom för stormaktstidens militaristiska härskare och teokratiska kyrkoledare, och för den delen för Per-Albin Hansons folkhemsbygge från 30-talet och framåt.
Jag tror att det är viktigt att skilja mellan vad som är kulturellt betingade normer och värderingar och vad som är politiska och attitydmässiga trender. Ibland här man människor påstå att demokrati, jämställdhet mellan könen och en fri syn på sexualitet skulle vara exempel på typiskt svenska värderingar. Men är det verkligen vad som skiljer svenskar från exempelvis britter, norrmän och finländare? Är svenskar mer demokratiska än danskar eller holländare?
Att det finns kulturella skillnader, till och med mellan så närliggande folk som svenskar och norrmän eller finländare blir uppenbart så snart man som svensk besöker något av dessa länder. Men det brukar inte vara i synen på demokrati eller på jämställdhet mellan könen som skiljelinjerna går.
Också här är det viktigt att hålla isär iakttagelser av verkligheten och de egna önskningarna om hur verkligheten borde te sig. Bara för att vi konstaterar att det finns en svensk kultur och att denna skiljer sig från andra folk och kulturer, betyder det inte att den nödvändigtvis är att föredra framför dessa. Jag har under mitt liv många gånger upplevt mitt kulturella bagage som en belastning. Den ovan nämnda konsensuskulturen, som gör att alla tenderar att springa åt samma håll, har ofta haft en förödande inverkan på samhällsdebatten. Det utbredda jantetänkandet och missunnsamheten, förkärleken för konceptet ”lagom” – ett ord som saknar motsvarighet på andra europeiska språk – är inte heller något som jag omfattar med någon större kärlek.
Samtidigt finns det annat som brukar förknippas med det svenska som jag saknar när jag kommer utomlands. Strävsamhetsmoralen är en sådan sak, ”gör din plikt, kräv din rätt”, som det hette inom arbetarrörelsen. Att det är någonting fint att arbeta och göra rätt för sig. Punktlighet är en annan sådan dygd som jag kan sakna på andra håll i världen.
Denna typ av kulturella egenheter har visat sig vara mer bestående än tillfälliga politiska attitydförändringar och trender. I själva verket utgör de förra förutsättningarna för de senare. Det var självklart enklare för Per Albin och han socialdemokrater att bygga sitt folkhem i ett land präglat av en homogen konsensuskultur med lutheransk strävsamhetsmoral än i ett fyllt av excentriska individualister. Betyder det att svenskar är dömda att vara socialdemokrater? Nej, naturligtvis inte. De politiska trenderna har skiftat över tid. Hur extrema sådana skiftningar kan vara ser vi i Tyskland, idag en av världens mest framgångsrika demokratier, för sjuttio år sedan en nazistisk enpartistat som utrotade delar av sin egen befolkning och bedrev krig mot resten av världen. Var detta ett uttryck för den tyska kulturen? Säkert. Någonting hos tyskarna gjorde dem världsledande både när de slog in på den konstruktiva vägen och när de slog in på den som ledde mot avgrunden. Det är inte naturtillgångarna som gjort Tyskland till Europas ekonomiska motor.
Hur är det då med jämställdhet mellan könen – är det en kulturell eller en dagspolitisk värdering? Kvinnors politiska och juridiska ställning i Sverige har skiftat genom historien. Mycket talar dock för att kvinnorna hade en starkare ställning i det fornnordiska samhället än i många länder på jorden idag. Historiedeterministiska föreställningar om en förutbestämd historisk utveckling från total ojämställdhet till total jämställdhet rimmar illa med den historiska verkligheten. Kvinnors möjligheter har varierat genom historien. Att kvinnor även historiskt har haft en friare och starkare ställning i vår del av världen jämfört med många andra kulturer torde vara kulturellt betingat. Sannolikt finns kulturella förklaringar till varför kvinnors kamp för lika rättigheter och möjligheter varit framgångsrikare i visa delar av världen än andra.
Försöken att relativisera de kulturella skillnader som legat bakom de omfattande sexattackerna både på når och i Kungsträdgården förra sommaren med argument som ”den gemensamma nämnaren är män” har ekat ihåligt. Kulturella skillnader kommer till uttryck i vad som anses rätt och riktigt respektive förkastligt i ett visst samhälle. Om en man beter sig som ett svin mot kvinnor med det omgivande samhällets goda minne eller om han gör det trots omgivningens fördömande.
En svensk man som mördade sin dotter för att hon haft ett förhållande med fel person skulle drabbas av det omgivande samhällets unisona fördömande, i praktiken uteslutas ur den samhälleliga gemenskapen. I en del så kallade hederskulturer (detta missvisande begrepp) anses ett sådant agerande istället moraliskt försvarbart. Märk väl att dessa synsätt inte nödvändigtvis måste harmonisera med lagstiftningen i ett land. Det behöver inte vara tillåtet att mörda sina barn för att omgivningen skall sluta upp och försvara mördaren.
Argumenten för att förneka existensen av kulturella skillnader har de senaste dagarna blivit allt underligare. Som vänsterpartisten som hävdade att det var hans kulturarv som fick honom att tafsa på kvinnor, eller skribenten i ETC som menade att eftersom fotbollshuliganer inte är representativa för alla svenska män kan det inte finnas någon svensk kultur.
Påståendet att det finns kulturella skillnader, inte minst på sexualmoralens område, betyder inte att någon kultur skulle vara befriad från primitiva drifter och deras utlevnad. Kulturen handlar om hur vi hanterar och institutionaliserar detta driftsliv. I fallet med fotbollshuliganerna är det intressanta för den som letar efter kulturella skillnader inte hur en subkultur skiljer sig från det omgivande samhället, utan hur svenska huliganer skiljer sig från exempelvis tyska eller arabiska huliganer.
Det är också viktigt att kunna skilja mellan sina egna politiska ideal och de kulturella värderingar som man bär med sig. Nazisterna hävdade att de stod för det sant tyska, men tittar man på den tyska historien över tid framstår den nazistiska perioden som ett extremt undantag värderingsmässigt. Faran finns också åt andra hållet: när vi säger att demokrati och jämställdhet mellan könen är typiskt svenska värderingar, menar vi inte då bara att vi tycker att det är bra värderingar? Kulturella värderingar är givetvis inte huggna i sten, tack och lov, men de tycks förändras betydligt långsammare än vad deras vedersakare vill kännas vid. Vi bär med oss spår från våra förfäder och deras kärva tillvaro, vare sig vi vill det eller inte.
Vill vi hitta det specifikt svenska måste vi å ena sidan höja blicken över samtidens korta horisont och se vilka värderingar som stått sig över tid, å andra sidan snäva in den från de generella västerländska värderingar som även omfattas av våra grannfolk. Då landar vi förmodligen i jantetänkandet, arbetsamheten, tystlåtenheten, konsensustänkandet, pliktmoralen.
Och det förhatliga ordet lagom.