Tack alla som ställt upp och hört av sig!

Återigen vill jag be om ursäkt för min långa frånvaro från bloggen, men jag har tyvärr den senaste tiden varit tvungen att använda mina sparsamma krafter till olika typer av återbesök och undersökningar uppe på akademiska sjukhuset. Det är ett heltidsjobb att vara skadad, minst sagt.

Jag skulle vilja tacka alla er som ställt upp för mig under denna första svåra tid av min skada. Dels alla ni som besökte mig uppe på sjukhuset och fick dagarna att gå snabbare, dels alla ni som inte kunde komma men som ringde och underlättade de långa kvällarna. Jag vill tacka alla som skickat uppmuntrande kort och epost och alla ni som kommenterat här i min blogg.

Det har varit en närmast överväldigande upplevelse att märka vilken uppslutning det finns runtomkring en, ibland där man minst anar det, när olyckan är framme.

Visserligen finns det naturligtvis också de som gjort mig besviken, de som annars försökt göra anspråk på nära vänskap men som i svåra stunder vänder en ryggen, är likgiltiga eller besynnerligt nog nästan verkar skadeglada. Å andra sidan känns det på något sätt skönt att agnarna får en chans att sållas från vetet så att man i framtiden vet att värdera vilka som är ens riktiga vänner.

Dessutom upplever jag att de som förvånat mig åt det negativa hållet är i en försvinnande minoritet jämfört med alla dem som överraskat mig från det andra. Jag blir fortfarande varm inombords när jag tänker på er som tog ledigt från jobbet eller kom åkande från andra städer för att besöka mig uppe på Akademiska.

Jag vill också tacka mina fantastiska bandmedlemmar som alla varit ett enormt stöd och som oförtrutet arbetat på med musiken under hela perioden. Jag vill tacka mina föräldrar för benäget bistånd, inte minst min mor som varit både budkis och sekreterare när jag varit immobil. Slutligen vill jag av hela mitt hjärta tacka allra underbaraste Jennie som ända sedan olyckan inte vikit en tum från min sida!

Angående min skada så börjar sviterna efter operationen sakta ge med sig. Svullnaderna har gått ner och såret börjar läka. Däremot är rörligheten i den skadade axeln kraftigt begränsad ännu. Värst är dock läget med nerverna där läget bedöms vara så kritiskt att det förmodligen lutar åt operation framöver. Oavsett vilket verkar den här historien vara långtifrån över.

10 kommentarer

  1. Jag hoppas och tror att du blir bra igen så du kan fortsätta med musiken. Vår familj tänker mycket på dig och din mamma.

  2. ojoj – härligt att se att du bloggar igen – jag tror mig veta lite vad du menar med ”agnarna från vetet” i livsskeden som är lite svårare – har upplevt liknande själv…hoppas allt nu går åt rätt håll!!

  3. Jag blir så glad över att se att du orkar blogga lite.
    Jag förstår att du är en mycket stark person, men en stor dos inre styrka. Sååå bra, det för dig långt i din kommande rehabilitering.
    Visst blir man lite ledsen över vänner som helt plötsligt inte finns där, när man som mest behöver dem. Det har jag själv erfarenhet av. Men nu är det ju så fiffigt att de klarar man sig väldigt bra utan också. Nya kommer och visar en helt annan förståelse och kapacitet.
    Jag vet och är övertygad om att inom en överskådlig tid kommer du att spela igen som aldrig förr:)
    Ha det så gott må livet i fortsättningen fara varsamt fram med dig. Kram på dig du tappre:)

  4. Så trevligt att se dig här i bloggen igen! Och att allt verkar gå åt rätt håll.
    Du har din familj och flickvän, vänner och kollegor som peppar och stöder. Angående ”vänner” som plötsligt blir osynliga så är det tyvärr så. En del klarar kanske inte av olyckor och skadade – de blir rädda. Tyvärr. Andra passar på att försvinna när de kan – de skulle nog ha försvunnit ändå.
    Det hjälper om man tänker som så att en del vänner finns en tid i ens liv andra finns längre -kanske hela livet.Och det kommer nya vänner in i ditt liv.

    Och använd musiken som livslust-terapi!
    Och det blir spännande att följa din väg tillbaka till scenen.

  5. Känner igen det du beskriver, det är i nöden som vännerna visar sig, har insett vilka som går att räkna med och som numer är närande…önskar dig all Lycka till…

  6. Humöret kanske blir bättre av glada tillrop – men faktum kvarstår, du är ju beroende av din arm och dina fingrar för ditt framtida musikerliv. Jag spelar inte så mycket piano, men är ändå beroende av armarna som musiklärare och författare (törs ju kalla mig det nu efter andra boken) och jag deppar ihop när jag får ont i handlederna. Så jag förstår dig mer än väl.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.