Androm till varnagel!

Så är jag återigen tillbaka här i Slottet efter en tids uppehåll. Denna gång är det emellertid inte bara mitt eget hälsotillstånd, inkluderande en nervskada som vägrar återhämta sig och en infekterad axelfraktur som inte läker utan en helt annan typ av infektion: min dator har angripits av virus!

Som, intalar jag mig, en helt vanlig användare, utan djupare insikter i datormaskinens inre fysionomi (vilken för mig ter sig lika esoterisk som de nervfunktioner jag på regelbunden basis besöker Akademiska sjukhuset för att få undersökta) har jag förlitat mig på att det virusprogram som jag regelbundet uppdaterat skall skydda mig från intrång och djävulskap.

Virusprogrammerarna är emellertid sluga som rävar och anti virusprogrammen inte alltid helt tillförlitliga, varför jag nyligen drabbades av en så kallad trojan – ett särdeles otrevligt virus. Efter flera försök att bli av med inkräktaren återstod till slut bara att formatera hårddiskarna.

I samband med detta inträdde ångesten överallt material (naturligtvis utan back up) som låg sparat i datorn, och som kanske inte skulle gå att rädda: dels för att cd-brännaren på sistone visat sig ha en egen vilja, dels eftersom risken fanns att viruset skulle följa med filerna jag räddade.

Efter en omfattande räddningsaktion, liknande den salig Noak en gång genomförde för planetens alla djurarter, lyckades emellertid det mesta av materialet räddas undan. Diskarna formaterades och operativsystem med mera återinstallerades. 

Eländet var emellertid inte över. Tämligen snart stod det klart att viruset återigen nästlat sig in i min maskin, vilket tedde sig obegripligt med tanke på formateringen av bägge hårddiskarna och det nyss installerade virusskyddet. Supporten upplyste mig emellertid om att viruset letat sig tillbaka eftersom jag inte dragit ur nätverkskabeln under formateringen – något jag alltså förmodades känna till eftersom man inte upplyst mig om detta tidigare.

De människor som sitter och programmerar datorvirus har jag ingen som helst respekt för – finge jag bestämma skulle dessa individer inte ens omfattas av Genevekonentionen. Dessa små vardagsterrorister drabbar inte de stora datorföretagen i någon utsträckning, eller makthavare och institutioner – dessa har nämligen råd och möjlighet att hålla sig med experter som håller dem skyddade. De verkliga offren är alla vi vanliga användare som inte har tid, råd eller kunskap att möta alla nya hot som uppträder på Internet utan måste förlita oss på virusprogram som inte alltid hänger med i utvecklingen.

När någon tränger sig in i din hemdator med en mask eller spyware är det att jämföra med ett inbrott i hemmet. När dessutom intrånget medför att filer går förlorade är det som om folk stulit dina pärmar med viktiga papper, dina fotoalbum, ja kanske din skivsamling. Det är både en kränkning och ett sätt att ställa till otillständigt mycket besvär för den enskilde i dennes vardag, utan att det gynnar någon.

Om jag på en fest skulle höra någon erkänna att han sitter och programmerar datorvirus skulle jag nog inte kunna hålla den primitiva våldsmannen inom mig tillbaka, enarmad eller inte. Vad virusmakare anbelangar är jag rentav en anhängare av, kanske inte dödsstraffets, men väl de kroppsliga bestraffningarnas återinförande i rättstatens praktik. Virusmakare skulle tillsammans med de som tycker att det är ett bra extraknäck att sitta och skicka miljontals SPAM-epostmeddelanden till främlingar (eller i deras bloggar för den delen) , pryglas offentligen på torget. Jag skulle inte rygga tillbaka när man ryckte ut deras naglar eller skållade dem med kokande vatten. Androm till varnagel!

7 kommentarer

  1. Jag har också råkat ut för såna där trojaner, men min kompis brorsa hjälpte mig. Fattar dock inte varför folk sitter och gör såna där virus. Vad får de ut av det?

  2. Och idag råkade makens dator ut för nåt… inget funkar, det rullar och blippar… Jag kanske ska dubbelspara lite av mina grejer på tal om det… för ett par år sen försvann mängder med manus och sångtexter… som tur var hade jag skickat det via mail till olika kompisar och där låg det kvar.

  3. Ja fy sjutton – jag hade virus för 5-6 år sedan och fick lov att tömma datorn på allt och börja om från början. Sedan dess har jag både virus och brandvägg som har skött sig.
    peppar peppar, spytt spytt och ta i trä….

  4. Huh. Kanske den här dagen ska ägnas åt att bränna av mina hårddiskar. I hjärtat håller jag med dig om ändrade straffsatser, men inte av princip. Virusmakare är också människor.

    Antar att de flesta är förbannade på sitt liv och samhället. Har hört att många av virusen kommer från Östeuropa, från arbetslösa programmeraren (kan vara sant). De är väl inte sämre än klottrare och busskursvandaler. Det de gör får bara mycket större effekt.

    Antar också att det är lättare att ha förståelse för dem när man själv inte drabbats.

  5. Jon Kanon: Förvisso bör datavirusens större skador räknas in vid bedömningen av de straff som bör utmätas, men för min del får man gärna hänvisa även busskursvandaler och klottrare till pinokammare a lá spanska inkvisitionen.

    Att det skulle vara arbetslösa programmerare som gör virus är ingalunda en förmildrande omständighet. Som om det vore ok för en arbetslös konditor att gå runt och kasta tårtor på folk!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.