Den nya regeringens medborgarfientliga kulturpolitik har redan börjat ta sig uttryck i besked om kommande avskaffningar av reformer på kulturområdet. Jag tänker främst på den fria entréavgiften till statliga museer – en reform som den gamla regeringen införde men som också haft sina anhängare på den borgerliga sidan. Man kunde läsa om det hela i gårdagens nummer av Svenska Dagbladet.
De fria entréavgifterna är också en reform som fallit mycket väl ut – flera museer, till exempel Historiska museet, har fördubblat sina besöksantal i och med reformen – och samtliga berörda parter, till exempel de nitton cheferna för de statliga museerna, har varit överens om att de fria entréavgifterna har varit av godo. Även bland medborgarna har uppfattningen varit överväldigande positiv – enligt Statens kulturråds undersökning var 70 % av de tillfrågade för de fria entréavgifterna.
Vi får passa på att besöka så många av museerna som möjligt nu under den korta tid som återstår innan den första januari 2007 då entréavgifterna återinförs, och med bävan se fram emot vad mer för nedskärningar och avregleringar som kommer att drabba det svenska kulturlivet och förvaltandet av vårt kulturarv.
Ribban tycks i alla fall vara satt.
Tjena Lars!
Här säger tokliberalen HAX sin åsikt om kulturpolitik: http://haxtexter.blogspot.com/
Och han har väl en poäng?
Fredrik: Visst har han vissa poänger om vem som är kulturens överklass och så vidare – men jag ser inte riktigt sambandet med mirtt inlägg. Jag antar att HAX är av åsikten att muséer ska vara privata och vinstdrivande…
Lars: Det jag syftade till var HAX:s åsikt att låta de som vill njuta av kultur själva betala, istället för att föra över kostnaden på andra (skattebetalare) som kanske helt skiter i den. Jag betalar gärna inträde eller om jag t.ex. vill lyssna på en viss vispoet som förvaltar det svenska kulturarvet så betalar jag då också. Själv är du ju gärna vinstdrivande, inte sant?
Jag tror att kulturlivet och allt som tillhör detta kommer få lida mycket i denna regeringstid. Miljön och kulturen är just nu de största förlorarna.
Museér och dylikt har under de senaste åren varit tillgängliga för alla medborgare oavsett inkomst och detta anser jag vara positivt.
Det är väl ändå skillnad på att gå på ett museum som har hela samhällets arv på sitt ansvar och gå på en spelning med en vispoet.
Vispoeten måste ju få leva också och alltså få en inkomst.
Så tycker jag.
Fredrik: Jag hoppas att du, som Marita gör, ser den uppenbara skillnaden mellan exempelvis Nationalmuseums verksamhet och den som jag bedriver?
Lars: Visst är det skillnad när det gäller storleken på era aktiviteter, men i grunden förvaltar ni båda det svenska kulturarvet. Med en vackert formulerad ansökan kan du säkert också få ta del av de 6000 miljoner som varje år går till kulturen: http://www.kulturradet.se/index.php?realm=258
Varför tror man inte att kulturen kan stå på egna ben? Litar man inte på att medborgarna bryr sig om sin historia till den grad att de själva väljer att stödja den, då t.ex. genom att betala inträde? Är det inte den här attityden som är den ”medborgarfientliga”?
Här har Linda Skugge (som jag vanligtvis föraktar) hittat ett korn: http://expressen.se/index.jsp?d=880&a=717521
Fredrik har nog missat att Sveriges befolkning har olika ekonomiska möjligheter att stödja kulturen. De som vill ha tillgång till kulturen är exempelvis barn och de bestämmer inte över familjens ekonomi. Musseér ska vara till för barnen anser jag och då gäller detta alla barn och inte bara de med välställda föräldrar.
Fredrik: Skillnaden gäller inte bara storleken på våra aktiviteter, det gäller även deras innehåll. Att ”utöva kulturarvet” är inte detsamma som att förvalta det. Min verksamhet är snarare att jämföras med de konstnärer vars verk finns i nationalmuseums samlingar. Jag hoppas ingalunda att min musik är att betrakta som enbart ett musealt förvaltande av ett arv. I såna fall har jag verkligen misslyckats.
Marita: Jag håller med dig i sak, även om jag tycker att museerna ska rikta sig till alla åldersgrupper, inte bara till barnen.
Jag tog barnen som exempel eftersom de oftast inte har någon röst som talar för dem. Självklart ska museérna rikta sig till alla målgrupper.
Marita: Jag misstänkte nästan att det var så du menade.
Äntligen försvinner denna reform! Vad har reformens sidoeffekter varit, jo att besökare till arbetslivsmuseer och andra regionala, lokala museer har förväntat sig fri entré där också. Jag har själv arbetat på ett museum drivet av en ekonomisk förening, där verksamheten dess värre har fått läggas ner bland annat på grund av fri entréreformen, en ideell styrelse arbetar nu hårt för att hitta nya former utan anställd personal. Dessutom kan man ifrågasätta för vilka reformen var till, för mig som bor i landsorten var det knappast fritt, det tillkommer resa och logi, så även om inträdet var gratis så kostar buss, övernattning på vandrarhem en 6-700 kronor. Då kan jag gärna betala en 50-60 kronor. Reformen som sådan beräknades kosta ca 100 miljoner, tänk om dessa 100:a miljoner använts till driftsbidrag till små lokala museer som ofta behöver mellan 500 000 till en miljon om året, vilket brett kulturutbud vi fått över hela landet. Beträffande kulturådets pengar, så kan du bara få anslag därifrån om du redan har ett grundläggande offentligt stöd, annars gör du dig inget besvär. Man kan uppfylla alla kriterier i frågan om seriositet och kvalitet, men har du inget offentligt stöd från början, så glöm det. Det gäller att vara i en region som har pengar, annars spelar det ingen roll hur intressant och viktigt det du söker för är ur forsknings och förmedlingsperspektiv.
Lars Wellin: Du har onekligen en hel del poänger i ditt resonemang och belyser reformen från perspektiv jag hittills inte beaktat. Jag är fortfarande för fri entré på statliga museer, men håller med om att man verkligen bör se över fördelningen av det offentliga stödet till kulturen.