Utländska flaggor draperade över axlarna på glada studentfirare är sedan några år tillbaka föremål för en årligt återkommande debatt som tycks vara på väg att etablera sig till samma traditionstyngda status som luciadebatten. Kombattanterna formerar sig längs det amerikaniserade kulturkrigets sedvanliga konfliktlinje.
Jag skriver i Magasinet Konkret om utländska flaggor på studentfiranden:
När jag tog studenten var Sverige redan ett mångkulturellt samhälle och jag hade studiekamrater från många delar av världen. Bruket med nationsflaggor för att manifestera sin bakgrund hade dock ännu inte slagit igenom. Att fenomenet väcker känslor blev jag först varse för några år sedan, när jag på Twitter ställde frågan om hur länge fenomenet förekommit. Jag skrev:
”Ser reaktioner på att studenter (ungdomar som gått ut gymnasiet) har haft utländska flaggor i sina korteger, och efterlysningar på svenska flaggor. Har det någonsin varit norm? Jag kan inte minnas några flaggor över huvudtaget från när jag tog studenten.*
Ett antal twittrare gjorde sitt bästa för att medvetet misstolka min tweet, bland annat en forskare i utbildningshistoria som postade en serie bilder på historiska studentfiranden med svenska fanor i täten och orden “Här har du bara några exempel på hur flaggor varit viktigt inslag i firandet av studenten.” Självklart förstod hon, och alla andra som reagerade på min fråga, att detta var något helt annat än fenomenet som jag var nyfiken på.
Ingen av studenterna på de historiska bilderna hade draperat sig i den svenska flaggan för att markera en individuell identitet. Det var just detta förändrade bruk av fanor – från en gemensam symbol att samlas kring till uttryck för individuell identitet, som intresserade mig. Men bara att ställa en fråga om detta väckte uppenbarligen ont blod i vissa kretsar.
Det är ett faktum att Sverige idag befolkas av en stor mängd människor med rötter i andra delar av världen, alldeles oavsett om man anser att den förda invandringspolitiken har varit en tillgång eller en belastning. För den som har sina rötter någon annanstans kommer detta självklart att vara en betydelsefull del av identiteten. Det betyder inte att att det utgör hela identiteten, eller att personen tar avstånd från det omgivande samhället.
Nej, dagens draperande av utländska flaggor över axlarna vid studentfiranden är inte samma sak som 1940- och 50-talens fanborgar, det inser egentligen alla. Men det behöver inte vara ett uttryck för söndring och splittring. Sedan jag tog studenten har också den svenska flaggan återkommit som samlande symbol, från att under några årtionden närmast betraktats som en pinsamhet. På det studentfirande jag bevistade senast klämde studenterna med utländska flaggor i lika friskt i nationalsången och studentsången som de med rötterna i Sverige. Individualism och gemenskap behöver inte stå i ett motsatsförhållande till varandra. Gamla traditioner och nya kan existera sida vid sida.
Här kan man läsa artikeln: https://magasinetkonkret.se/flaggor-pa-studenten-ar-den-nya-luciadebatten/
Foto: Holger Ellgaard (CC BY-SA 3.0)