Kerstin Ekman: Herrarna i skogen
Jag fylls av en ambivalent känsla när jag läser Kerstin Ekmans essäsamling Herrarna i Skogen. Förmodligen är det en ambivalens som påminner om hennes egen.
Kerstin Ekman är kluven. Å ena sidan förfasas hon över den skövling som det senaste århundradets extensiva skogsbruk har inneburit. Å andra sidan ställer hon sig frågande till miljörörelsens i hennes ögon ofta förenklade retorik. Hon tycker till exempel att begrepp som "natur" och "miljö" är svårbestämbara och används utan eftertanke.
Men samtidigt som miljörörelsen gång efter annan får sina slängar av sleven blir Ekmans övergripande ärende i grund och botten detsamma som deras. Skogarna måste räddas, det lilla som finns kvar av dem. Hon sörjer den artrikedom som gått förlorad och ännu mer den som strax kommer att gå samma väg.
Det som gör Ekman ambivalent är förmodligen att miljövännerna har en tendens att i sin retorik alltid måla skogen/naturen/miljön i idylliska färger och samtidigt ställa den i ett motsatsförhållande till människan och kulturen. Ekman vill, med sitt oerhörda kunnande om skogen och historien, komplicera bilden. Hon visar oss skogar som inte är vackra och idylliska utan mörka och hotfulla.
Hon visar oss naturen med alla ess destruktiva och, för oss, osympatiska tendenser. Hon visar oss också hur nära människans och skogens utveckling har följt varandra åt under de senaste fem årtusendena, något som inte alls enbart varit av ondo ens för skogen. Mycket av det vi idag beskriver som skog/natur är i själva verket produkter av mänsklig påverkan.
När det kommer till det senaste århundradets skogsbruk och dess kalhuggningar och snörräta trädplanteringar närmar sig dock Ekman miljörörelsen. Den möjliga skillnaden är väl att hennes sorg kännns personlig på ett sätt som inte alltid miljörrörelsens många asfaltsbarn förmår, de som känner att det är fel att skogen försvinner men som inte har några djupare insikter i vad som försvinner.
Ner i mossan! lyder Ekmans uppmaning. Hon menar att skolbarnen skulle må bra av lite mer artkännedom i skolundervisningen. jag är böjd att hålla med henne. åtminstone på min skola var det sorgligt illa beskaffat med den varan.
Herrarna i skogen är en, i dubbel bemärkelse, snårig framställning. Essäerna slingrar sig fram och man vet efetr ett tag inte riktigt var den ena slutar och den andra börjar. Det tematiska upplägget är stundtals luddigt. samtidigt är det ju en av de befriande egenskaperna hos essäformen, att den vandrar lite som den vill. För den som är intresserad av flora och fauna, svensk litteratur- och kulturhistoria eller bara i essäer i allmänhet så är Ekmans långtgående kunskaper en guldgruva.
Men då gäller det att man förmår skruva ner på tempot lite och stänga ute samtidsbruset, för det är en tjock bok och dess ärende presenterar sig inte omedelbart på det sätt som vi barn av reklamåldern är vana vid.
Ni glömmer väl för övrigt inte att gå in på Ett klick för skogen och bidra till att rädda de få gammelskogar som ännu finns inom rikets gränser?
Jag blev lite uttråkad när jag läste boken, även om det hon skriver är bra och rätt och genomtänkt och allt det där. Men, som du själv tycker, något snårig.