Den tillgänglighetskultur som följt i spåren på det senaste decenniets tekniska landvinningar har medfört att datorn med Spotify installerat kommit att bli en central samlingspunkt på de flesta fester och andra sociala tillställningar.
Den enkelhet som tekniken medför har gjort att den tröskel som fanns förr för många människor och som hindrade dem från att bemäktiga sig skivspelaren har nu försvunnit. Visst har musikfascister förekommit i alla tider, det vill säga sådana som alltid vill att just deras favoritmusik ska spelas på alla fester, oaktat klientel och sammanhang. Spotify tycks emellertid ha lockat fram musikfascister hos betydligt fler, och ofta där man minst anat det.
Att välja musik till en fest kräver god fingertoppskänsla. Det gäller att känna av vilken typ av människor som befinner sig på festen, i vilket skede festen är inne och var förväntansnivån ligger. Det går sällan att hitta musik som tilltalar alla närvarande, förutsatt om det inte rör sig om en tillställning där målgruppen konstitueras av människor med en viss avgränsad musiksmak, men det går att hitta musik som passar i sammanhanget.
Detta vet alla DJ:s. För även om det rör sig om musik som ingen i rummet skulle välja att slänga på hemma i den egna stereon kan det mycket väl vara musik som uppskattas i det specifika sammanhanget.
Det som kännetecknar musikfascisterna vid Spotifylistan är att de saknar helt denna erforderliga fingertoppskänsla, och saknar dessutom folkvett nog att avhålla sig från att bemäktiga sig datorn.
Musikfascisten drivs av en av två drivkrafter. Antingen lider han eller hon av svåra mindervärdeskomplex som yttrar sig i en vilja att ständigt och jämt upplysa omgivningen om de personliga preferenserna: ”Jag ÄR hårdrockare, alltså måste jag spela hårdrock varhelst jag dyker upp.”
Eller så är han eller hon ute på ett korståg, en mission att frälsa världen genom att bevisa för alla den egna musiksmakens förträfflighet: ”Lyssna på den här låten, den är så jävla bra!” Och tar ingen som helst hänsyn till att introvert indiepop med inslag av tibetansk näsflöjt kanske inte alls är vad som erfordras när festen börjar närma sig sitt klimax. En kombination av de båda drivkrafterna är inte heller ovanlig.
Vissa försöker hantera problemet med musikfascisterna genom att tillämpa den pseudodemokratiska principen att alla ska få spela sina låtar. Det är sällan lyckat eftersom det snarare är att uppmuntra den typ av musikaliskt revirpinkande som kännetecknar musikfascisterna och dessutom gör att en stor del av festdeltagarna fokuserar på musikvalet istället för att umgås.
Det bästa är om värden/värdinnan, alternativt någon betrodd person får ansvaret för musiken och att detta deklareras klart och tydligt. En riktig DJ är förstås det allra bästa men en det går inte alltid att uppbringa. Lås på datorn är en rekommendation om man känner på sig att alla inbjudna inte har tillräckligt med folkvett för att avhålla sig från musikterrorism.
Musik på fester ska bidra till att höja stämningen, vilket sällan betyder att den måste spegla samtliga närvarandes personliga musiksmak. Spotifylistan är ett bra verktyg för den som vill sätta musiken till en lyckad fest, men bör hanteras med varsamhet och kan få katastrofala konsekvenser ifall den hamnar i fel händer. Valet av personer som får komma till bör ske med samma omsorg som valet av kockar.