Punkarna är de nya kulturkonservativa

Häromdagen skrev jag på debattsiten Newsmill under rubriken De kulturkonservativa är de nya punkarna. I artikeln förfäktade jag att den kulturkonservativa hållningen idag är den enda som på allvar utmanar och ifrågasätter det kulturella och politiska etablissemanget, på samma sätt som punken och andra rebelliska strömningar under 1900-talets andra hälft gjorde. Nu tänkte jag komplettera mitt resonemang med en text om varför dagens punkare är de nya kulturkonservativa.

De kulturkonservativas och punkarnas revolter är naturligtvis inte helt överförbara – punkarna provocerade inte bara etablissemanget, de provocerade också sin omedelbara omgivning med utagerande beteende och uppseendeväckande kläder och frisyrer. Även om en slips idag kan rendera onda ögonkast från vissa grupper i samhället är den knappast lika provocerande som en mohikanfrisyr vid åttiotalets början. Idag provocerar dock knappast några subkulturella attribut heller.

Sedan kulturradikalismen stagnerat och blivit salongsfähig började den alltmer uppgå i den borgerliga kulturelitens smaksfär och så småningom tränga ut de traditionsbaserade kulturyttringar som betraktades som förlegade och bakåtsträvande. På samma sätt som den modernistiska arkitekturen blivit den totalitära socialismens arv till marknadssamhället har den modernistiska konsten blivit en kulturradikal draksådd rakt in i högborgerligheten.

Stadsbilden fläckas av fler likriktade komplex i glas och stål, som påstås ”spegla samtiden” på samma sätt som samtiden speglats i snart ett sekel. Samhällsomstörtande konceptkonst har ansetts chic och de burgna konstsamlarnas pengar har regnat över videokonstnärer och installationsmakare. Några få kulturkonservativa bastioner såsom Nationalmuseum och Kungliga Operan har motstått denna utveckling.

Men att den bigotta kultureliten svängt om från traditionsbundenhet till förstelnad radikalism betyder inte att traditionsbundenheten och det kumulativa kulturtänkandet har försvunnit. I själva verket lever det kvar i högsta grad, med i undergroundrörelserna, precis som konstnären Christopher Rådlund och sociologen Alexander Z Ibsen konstaterar i senaste numret av Svensk Tidskrift. De alternativa subkulturerna har övertagit kulturkonservatismens förhållningssätt.

Man förvaltar och vårdar ett arv, i form av ett sound, en klädstil, tematiken i texterna och så vidare. För att använda punken som exempel så sjunger dagens svenska Oi-punkare i förbluffande stor utsträckning om samhällsförhållanden som mer erinrar om 80-talets England än om den svenska samtiden, eftersom man vill vara genren trogen. De mer kreativa lyckas dock förflytta genrens perspektiv och ordvändningar till en samtida kontext.

De subkulturella attribut som när respektive subkultur var ny vittnade om ett anarkistiskt och nyskapande förhållningssätt stelnar oftast efter bara några år till uniformer, fyllda av dolda budskap och underförstådda symboler, traderade från generation till generation av de invigda, på samma sätt som det kulturkonservativa överförandet av kulturella referensramar alltid har fungerat.

Medan de silverhåriga kulturtanterna hummar och nickar allvarsamt framför själlösa videoinstallationer, tacksamma för att den institutionella konstteorin befriat dem från ansvaret att göra egna bedömningar, ägnar sig den alternativa ungdomen åt vidsträckt förkovran i undergroundkulturernas referensvärldar.

Det kulturkonservativa förhållningssättet har alltså flyttat ned i underjorden, till subkulturerna. Problemet med denna utveckling är bara att medan den förmenta högkulturen står och stampar sig trött på samma (post-)modernistiska ställe som den stått sedan ett sekel tillbaka, begränsar sig subkulturernas anhängare av frivilligt uppställda skrank.

Gång efter annan blommar ett verkligt storverk ut ur dessa subkulturella fickor – det är inte kvaliteten som begränsar de subkulturella uttrycken – men oftast fungerar avgränsningarna som hinder för utvecklingen. Det ligger i själva subkulturernas natur att vara avgränsade, vilket medför att de ställer sig vid sidan av kulturens stora flöden. Under ytan bubblar en subkulturell aktivitet som grundar sig på traditionsbunden självmedvetenhet, men däruppe på parnassen råder bleke.

3 kommentarer

  1. Tack för dina artiklar i Svensk Tidskrift, på Newsmill och i Västervikstidningen. Intressant läsning och väl underbyggda argument.

    Egendomligt att man ska behöva försvara kunskap och bildning. Världen är ur led men det börjar kännas som om den faktiskt kan vridas rätt igen.

  2. Inte så dumma iakttagelser. Jag har dock svårt att förstå varför du själv ska gå i klinch med ”kultureliten”. Jag lyssnade lite på din musik och läste din poesi. Problemet med den, tycker jag, är att du själv ställer dig i opposition till en förstelnad kulturelit. På det viset skiljer du inte alls ut dig från de människor du kritiserar. Om du nu vill göra upp med modernismen så tycker jag att du skall verka i en klassisk anda också.

    Din nidväsa ”pretentiös” är ju bara något slags borgerlig progg. En sann uppgörelse med den kulturelit du ogillar kan inte bestå i att du revolterar mot ett åderförkalkat 68-etablissemang. Då trampar du precis samma stigar som de tidigare beträtt. Det där får du tänka på. Och istället för att skriva valser om punkare och vandaler föreslår jag att du gör en cover på denna fina bit. Det vore ett fall framåt för dig: http://www.youtube.com/watch?v=EjwukvXwQ4g

    1. Hej Peter och tack för din kommentar. Tyvärr verkar du ha missförstått min gärning fullständigt. Med utgångspunkt i din allra sista kommentar rekommenderar jag att du lyssnar till min skiva med tonsättningar av E A Karlfeldts poesi,”I Fridolins spår”.

      Vänliga hälsningar

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.