Det har varit en händelserik helg. Först och främst därför att AIK:s bandydamer i fredags säkrade sitt fjortonde SM-guld, vilket befäste deras ställning som landets i särklass bästa damlag i bandy. Bandydamerna är också AIK:s mest framgångsrika sektion, med åtta SM-guld sedan millennieskiftet. Ett välförtjänt grattis till AIK:s bandyamazoner!
Nästa stora händelse som berör Allmänna Idrottsklubben handlar givetvis om namnet på den nya nationalarena där fotbollens A-lag kommer att spela från och med nästa säsong. Swedbank Arena var tillräckligt illa, men frågan är om inte det nya förslaget, Friends Arena, är snäppet värre.
Det nya skicket att som en del i finansieringen av byggandet av de överdimensionerade skrytbyggena låta sälja namnet på den färdiga arenan till högstbjudande håller på att dränera elitfotbollen på dess själ, ett konststycke som man redan lyckats med över förväntan inom ishockeyn där detta bruk varit rådande en längre tid.
Utförsäljningen av arenanamnen har gett oss pinsamheter som Guldfågeln Arena i Kalmar, ett namn som borde få en skammens rodnad att uppstiga på varje traditionsmedveten KFF-supporter. Namngivningsprincipen springer ur en uppfattning om att varumärkesexponering alltid är bra, oavsett var och i vilken form. Att Swedbank nu fått kalla fötter och skänker bort rättigheterna till den nya nationalarenans namn som man köpt för 150 miljoner kronor, tyder på att denna princip äntligen börjat ifrågasättas.
Det är med största sannolikhet mutskandalerna kring den nya arenan som gjort att storbanken inte längre vill förknippas med bygget. Det kan tyckas lovvärt att skänka namnet till en organisation som Friends, men frågan är om det hela överhuvudtaget kommer att spela någon som helst roll för organisationen ifråga. Klart är emellertid att såväl det svenska fotbollslandslaget som den största allsvenska klubben kommer att spela på en stadion med ett löjeväckande namn.
Frågan visar på ett av sponsringens huvudproblem – hur ska finansiären få valuta för de satsade pengarna utan att framstå som okänslig och utan insikt i verksamhetens villkor? Sponsorernas okänsliga framfart i idrottsvärlden är en av anledningarna till att man inom kultursektorn blivit så skeptiska till konceptet sponsring överhuvudtaget, vilket är synd.
Ytterligare en dimension består i hur sponsorernas ägarförhållanden ser ut. Ett företag som ägs av en enda person eller av en familj vågar oftast göra mer frimodiga satsningar på företeelser som man uppskattar och vill stödja, oavsett om de handlar om ett idrottslag, en kulturverksamhet eller välgörenhetsarbete. Stora företag med anonyma ägarkollektiv är däremot bakbundna och kräver mer omedelbar varumärkesexponering av det slag som vi ser i arenanamn som Swedbank Arena och Guldfågeln Arena. Det blir något konkret att visa upp på bolagsstämman.
För att inte fotbollen skall gå samma själlösa öde till mötes som ishockeyn gjort för länge sedan rekommenderar jag en återgång till den gamla traditionen att döpa idrottsanläggningar efter deras geografiska belägenhet, och att man istället finner andra, mer finkänsla metoder för sponsorerna att få sin eftertraktade varumärkesexponering.