Idag skriver jag på debattsiten Newsmill om varför man som artist och konstnär ska ta kulturen och ”göra vad fan man vill med den”, för att travestera Loreens kommentar till tidskriften Novell. Min tes är att det inte finns någon motsättning mellan att vara grundad i sin egen kultur och dess historia och att ha ett sant eklektiskt och kosmopolitiskt förhållningssätt till kulturen. Snarare förutsätter de varandra.
De bland mina vänner som är mest bevandrade i sin egen tradition, till exempel inbitna folkmusiknördar, är också de som är mest öppna för andra kulturella uttryck. Det är en fråga om bildning och referensramar. Nationalchauvinismen och den postmoderna avantgardismen förenas i sin bildningsfientliga och antiintellektuella hållning till kulturen.
Ju större bildning man har desto bättre förutsättningar har man att ta kulturen och göra vad fan man vill med den.
Jag försökte ställa ett antal frågor om den här artikeln i kommentatorsfältet på Newsmill utan att få någon reaktion så jag får väl testa här också.
Du skriver att Loreen representerar en kultursyn som ”går på tvärs mot den avantgardiska kultursyn som dominerar inom den alltmer perifera grupp som betraktar sig som kulturelit.”
Här skulle man ju vilja ha en lite mer detaljerad beskrivning, vilka personer är det egentligen som ingår i denna ”alltmer perifera” grupp? De är avantgardister påstår du vilket utesluter några de vanliga misstänkta när kulturkonservativa kräks över sina meningsmotståndare. Åsa Linderborg står fast förankrad i arbetarlitteraturen i sitt författande, Anna Odell hämtar sina influenser och idéer ur den relationella konsten och journalistiken, Timbuktu bygger sin musik med hjälp av en försvenskning av den etablerade hiphop-kulturen. Så det jag skulle önska att du kunde svara på är:
Vilka är dessa artister och konstnärer som du menar när du pratar om den självutnämnda och avantgardistiska kultureliten? Hur manifesteras egentligen deras avantgardism och hur har du gjort bedömningen att de tillhör en ”självutnämnd kulturelit”?
Sen blir det ju alltid lite komiskt när högern som så gärna gnäller över ”popvänster” ska presentera sina egna alternativ på liberalt godkända kulturuttryck. Jag har absolut inget emot Evert Taube men känns det ändå inte lite som att det bara ”bidde en tumme” att än en gång släpa fram liket av en artist vars konstnärsskap ligger nästan 100 år bakåt i tiden, i en diskussion om svensk samtidskonst.
Du skriver följande om hur kulturen ska vara för att ha en chans att leva vidare.
”Se bara på den litterära kanon – en stor del av de författare vars verk levt vidare verkade i själva verket i någon form av opposition i sin egen samtid. Kanoniseringsprocessen sker när någon skapat något som andra tycker är värt att tradera vidare.”
Så kom igen nu Lars Anders, ge oss lite samtida exempel på artister, konstnärer och poeter som du menar arbetar kumulativt och i opposition med sin samtid och som enligt dig har potentialen att ingå i framtidens kanon? Och vilka gör det inte? Det behöver inte vara ett facit, vem som ingår i kanon kan ju bara framtiden utvisa, utan det jag är intresserad av är vilka nu verkande artister mm. som arbetar på det sätt som du menar kännetecknar kanonister, och som sagt även exempel på de som inte gör det. Är det popvänsterfenomenen Robyn och Refused, eller är det högerns eget husband Da Buzz som gäller?