När jag gick i skolan blev vi glada när det var pannkaksdag i skolbespisningen. Ingen ägnade någon tanke åt att det inte förekom något kött i pannkakorna (fläskpannkaka förekom väl någon enstaka gång men tillhörde inte favoriterna). Under 90-talet bredde vegetarianismen ut sig bland ungdomar och många i min högstadie- och gymnasieskola valde vegetarisk kost i skolan. Det hände inte sällan att vi som åt ”normal” kost tittade avundsjukt på veggisarnas tallrikar, eftersom deras lasagne såg godare ut än våra oxjärpar …
Jag kan inte låta bli att erinra mig detta när jag nu tar del av den besynnerliga debatt som förs kring de ”köttfria” måndagar som vissa skolor har infört. Den indignation som vissa elever, föräldrar, och samhällsdebattörer uppvisar saknar helt och hållet proportioner. Köttfria skoldagar har funnits så länge jag kan minnas, både pannkakor och potatisbullar serverades utan att någon höjde på ögonbrynen, ja de tillhörde rentav favoriterna.
Upprördheten handlar alltså inte om den vegetariska maten i sig utan om någonting annat. Förmodligen är det självrättfärdigheten hos de skolledare och kommunpolitiker som vill göra en politisk poäng av menyn i skolmatsalen som sticker många i ögonen. För argumentet att ”man tvingar på barnen matvanor som de inte själva har valt” , som jag läste någonstans, är helt enkelt inte giltigt. Skolbespisningen har aldrig syftat till att ge barnen vad de har valt. Fick eleverna välja själva skulle det förmodligen vara en helt annan meny som gällde, och den skulle inte rekommenderas av några dietister.
Det finns många goda argument för mer vegetarisk mat i skolan: hälsomässiga, miljömässiga och ekonomiska. Varva gärna med vegetariska dagar i skolan, men bespara oss från pekpinnarna. Själva begreppet ”köttfri måndag” är att skriva de som faktiskt gillar kött på näsan. Varför inte gå den andra vägen istället – servera god och nyttig vegetarisk mat som förmår övertyga den mest inbitne köttätaren om att det inte är så dumt att äta grön ibland?
Frågan är alltså vad man är ute efter: faktiska resultat eller att själv få kokettera med sin godhet?
Det ligger något totalitärt över ”köttfri måndag” som jag tror många uppfattar som olustigt. Inte oväntat ligger en miljöpartistisk aktivist bakom idén. Miljöskälen som anges kan man också diskutera, det är inte så självklart som anhängarna vill ge sken av. Jag har heller inget emot potatisbullar och andra goda vegetariska alternativ, det är tvångsmodellen som jag har svårt med.
Håller med fullständigt. Gärna vegetariskt, men utan en rejäl pekpinne!