Idag ger jag mig in i diskussionen om Anna Odells film Återträffen. Filmen har helt klart sina förtjänster, framförallt i den första mer traditionellt spelfilmsupplagda delen, medan metaperspektivet i den andra delen inte riktigt rors i hamn.
Det var emellertid längesedan jag såg någon film som stimulerade till lika intressanta diskussioner, så sett ur det konceptkonstperspektiv som Anna Odell själv gärna anlägger (i likhet med exempelvis Lars Vilks) måste projektet anses som lyckat. Som debattinlägg i någon diskussion om mobbning eller individens upprättelse gentemot kollektivet är den dock i det banalaste laget.
Läs recensionen här: Glödande kol på fiendens huvud.