Tankar efter midsommar.

Midsommaraftonen tillbringade vi på en fest som hölls i violinistens i mitt bands föräldrahem – en idealisk plats för en sådan tillställning: en stor trävilla från början av nittonhundratalet med en gigantisk trädgård med både stora öppna gräsytor, trevliga små bersåer och till och med en egen badplats! Den senare frekventerades av flertalet gäster någon gång under aftonen och det ljumma vattnet var idealiskt för ett nattligt midsommardopp, även om myggorna tog tillfället i akt att attackera de bara hudytor som exponerades på vägen i och ur vattnet.

Förutom badandet rymde firandet även en stor festmåltid i det gröna i närheten av den väl tilltagna grillen, sjungande av snapsvisor och musik. För att göra detta svenska midsommarfirande komplett hade man även rest en majstång – dock i något mindre format – på tomten. För att placera pricken över i på detta gemytliga midsommarfirande och för att ge de utländska gästerna en inblick i genuin svensk kultur föll det sig naturligt att ordna ringdans kring denna midsommarstång i miniatyr. Större delen av gästerna samlade sig kring stången och fattade varandras händer och gjorde sig redo att påbörja ringlekarna. Då uppstod ett problem – vad skulle man sjunga?

Det första valet föll sig naturligt, ”Små grodorna” genomfördes felfritt under allmänt skratt, inte minst från de anglosaxiska besökarna. Sen då? ”Prästens lilla kråka” gick också vägen. När det blev dags för ”Vi äro musikanter” började osäkerheten breda ut sig: i vilken ordning kom verserna och hur var rörelserna? Sen tog det stopp. De församlade gästerna kunde inte erinra sig fler ringdanslekar. Man påminde sig enstaka textrader ur olika men inga kompletta sånger och framförallt ingen koreografi. Lågvattenmärket var när någon föreslog att vi skulle sjunga ”Räven raskar över isen”. Som en kamrat till mig påpekade: då kan man lika gärna sjunga ”Hej tomtegubbar”.

Vad är det som har hänt med denna viktiga del av vårt kulturarv? Hur kommer det sig att vi, undertecknad inräknad, vanliga svenska ungdomar och yngre vuxna, inte kan de mest kända barnramsorna och ringlekarna längre? Mot slutet blev de tafatta försöken alltmer genanta och det kändes som om våra vänner från England och Australien blev pinsamt berörda över hur illa vi hanterade våra traditioner.

Vi var ett fyrtiotal gäster på festen, de flesta mellan tjugo och trettio år gamla och med ganska jämn fördelning mellan könen, inga barn var närvarande. Jag hoppas att det inte är så, men jag misstänker att de närvarande kan sägas utgöra ett genomsnitt av nämnda ålderskategori. Om så är fallet är det angeläget att även vi unga vuxna tar vårt ansvar för förandet av dessa kulturella yttringar vidare till kommande generationer.

Nu var det som tur var inga barn närvarande som fick uppleva de pinsamma försöken. Det är lätt att glömma bort i dessa tider av passiv konsumtion av teveprogram och dataspel att barnen också är bärare av en traditionell kultur. Till nästa midsommar ska jag banne mig lära mig de gamla midsommarsånger och danslekar vi sjöng när jag var liten. Kanske får jag rentav stifta bekantskap med några nya varianter på Bingsjöstämman nästa vecka.

Nu beger jag mig ut och seglar i skärgården innan algblomningen och den tyska sommarinvasionen fördärvar Östersjön på allvar. Håll tummarna för att vädret blir bättre de kommande dagarna!