Efter terrordåden i Paris i november lanserade EU-kommissionen ett sedan länge förberett förslag om att inskränka laglydiga vapenägares, sportskyttars och jägares, rättigheter. Detta trots att vapnen som använts i terrordådet, i likhet med nästan alla andra terrordåd och kriminella uppgörelser, var olagliga, insmugglade vapen av militärt ursprung.

Igår massakrerades ett stort antal personer i ett nytt terrordåd på strandpromenaden i Nice. Terroristen mejade ned dem med en lastbil. Vad skall EU-ta sig för nu? Förbjuda lastbilar? Bilar över huvud taget?

Den som vill skada och mörda oskyddade civila människor kommer alltid att finna på sätt att göra det. Så länge vi fortsätter att låtsas som att det räcker med att angripa symptomen kommer vi aldrig att komma åt de grundläggande problemen.

Att tro att vi kommer att övertyga terrorister om att sluta mörda och lemlästa för att vi avväpnar fredliga och laglydiga medborgare är rentav ännu dummare än att tro att gäng av systematiska tafsare på festivaler skall komma på bättre tankar av polisens armband med uppmaningar om att inte tafsa.

Trots att det bara gått några årtionden sedan mer än halva Europa dvaldes i diktaturens och självsvåldets mörker, för att inte tala om stora delar av resten av världen, tycks vi idag ta för givet att våra västerländska, liberala demokratier utgör något slags defaultläge för hur ett samhälle skall vara organiserat och hur människor skall leva tillsammans.

Vi tycks tro att i våra pluralistiska samhällen kan alla idéer och livsåskådningar existera sida vid sida.

Men det fungerar inte så. Det finns uppfattningar som utesluter varandra. Idén om en liberal demokrati utesluter exempelvis idén om en global proletariatets diktatur, eller en idén världsordning baserad på rastillhörighet där genetiskt betingade herrefolk skall ha rätt att underkuva och utrota andra folkslag.

Idén om en liberal demokrati utesluter också tanken på ett globalt kalifat, kalkerat efter 600-talets Arabien, men utrustat med modern vapenteknologi.

På samma sätt utesluter idén om jämställdhet mellan män och kvinnor, som innefattar kvinnors möjligheter att gå på musikfestivaler, röra sig ute och umgås med vem de vill, idén om att män skall ha rätt att använda sexuell förnedring för att trycka ned kvinnor.

Accepterar vi inte den grundläggande premissen om att vissa idéer och världsåskådningar inte kan existera sida vid sida kommer vi inte heller att kunna bekämpa dem som vill oss ont. Det är en kamp mellan idéer, men den förs med högst verkliga metoder.

Det var inte symbolpolitik som krossade det självmordsbombande och dödsdyrkande japanska kejsardömet. Det var inte symbolpolitik som tvingade den nazityska krigsmakten på reträtt ända tillbaka till Berlin.

Man kan visserligen göra som man gjort med kommunismen, och vänta ut den medan de samhällen den underkuvat sakta ruttnar inifrån. För det gör de. Men det sker till priset av de miljoner människor som framlevde sina liv bakom järnridån, eller ännu gör det i anakronismer som Kuba och Nordkorea.

Är det värt det?