Nu kan man läsa min julkrönika i Gefle Dagblad, där jag argumenterar för att traditionernas föränderlighet inte är ett tecken på att det inte skulle finnas en uråldrig, inhemsk, svensk kultur, utan tvärtom beviset på att denna lever i högsta grad. Traditioner som inte förändras dör nämligen. Kultur utan förändring är ett museiföremål. 

”Traditionernas föränderlighet tas ibland till intäkt för att det inte skulle finnas någon ”inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur”, såsom Ingrid Lomfors vid Forum för Levande historia uttryckte det förra året i ett kritiserat uttalande. Den som uttalar sig på det viset har vare sig förstått hur kultur eller tradition fungerar.

Det finns en inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur just eftersom den ständigt förändras. Den tar intryck utifrån, som anpassas och försvenskas. Annat försvinner ut i glömskan. Kalle Anka på julafton – ett arv från den sorgliga tid då det endast fanns två statliga tevekanaler – är en svensk tradition som antagligen kommer att försvinna inom något årtionde.”

Läs krönikan här: http://www.gd.se/kultur/lars-anders-johansson-den-uraldriga-svenska-julen-i-standig-forandring