Gamla Uppsala fornminnesområde är en av de historiskt intressantaste platserna i Sverige. Där huserade sveakungarna under århundraden och där låg ett centrum för den förkristna religionen, omnämnt av bland andra Adam av Bremen. Efter kristnandet låg ärkebiskopssätet på platsen ända tills den gamla domkyrkan (byggd över de stolphål som sägs tillhört det gamla hednatemplet) brann i mitten av 1200-talet och en ny domkyrka byggdes några kilometer söderut invid hamnen i Östra Aros (nuvarande Uppsala).
Området runt Kungshögarna (uppförda på 500-talet) har varit bebott alltsedan stenåldern och utgör en av våra allra äldsta kulturbygder. Åtminstone sedan 500-talet har platsen även varit central ur både religiöst och politiskt perspektiv. I fornminnesområdet Gamla Uppsala finns över två tusen dokumenterade gravar från 400-talet till senmedeltiden.
Trots denna storslagna historia, som framhölls och debatterades intensivt under 1800-talet, är området idag märkligt obesökt. Visst skjutsar man ut en hel del busslaster med ryska, japanska och tyska turister dit ut för en halvtimmas vandring och en snabb språngmarsch genom det vedervärdigt formgivna museet, men var är de svenska turisterna?
Är Gamla Uppsalas undanskymda position ett utslag av det utbredda föraktet för den svenska historien, med framträdande företrädare som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin? Är det för att blotta föreställningen av vikingar hos den gemene svensken av idag frammanar bilder av en nationalromantik som obetänksamheten gjort synonym med främlingfientlighet?
Museet i Gamla Uppsala är en sorglig inrättning. Det är helt uppenbart designat för att tillfredsställa behovet av lättsmält historiskt vetande hos de ovan nämnda busslasterna med utländska turister vars besökstid begränsar sig till en halvtimma. Några mer djupgående historiska insikter för den som redan har rudimentära kunskaper i svensk forntidshistoria bjudes inte. Den vedervärdigt postmodernistiska arkitekturen gör inte heller att man får någon lust att dröja där längre än trettio minuter.
Detta är synd, med hjälp av fyndmaterialet från fornminnesområdet, lite god vilja och större ekonomiska resurser skulle Gamla Uppsala fornminnesområde kunna bli ett verkligt centrum för presenterandet av den svenska forntiden, från stenåldern till kristnandet. Det finns tillräckligt med historiskt faktamaterial och ännu fler förtjusande myter och skrönor för att kunna tjusa de mest tjurskalliga skolbarn, och detta utan att skrämma bort en enda tysk turist.
Om man bara inte hade varit så rädd för att visa upp något annat från den svenska historien än misslyckanden! Det är nog inte för inte som ett av våra mest påkostade museer, Wasamuseet i Stockholm, är ett monument över vårt största militärteknologiska fiasko innan JAS 39 Gripen…
Gamla Uppsala var också enligt Olof Rudbeck i själva verket människans äldsta civilisation som stått grund för det antika grekland och det gamla Egypten. Bara det är ju intressant! 😉
Dessutom bör man i Sverige och i norden i helhet vara väldigt försiktiga med de väldigt få fornlämningar vi har. Vi har faktiskt praktiskt taget inga skriftliga bevis och därmed inte någon tillfredställande uppfattning av vad vi idag kallar vikingen. Eddan skrevs ju som du troligtvis vet av en kristen, som hade kristna föräldrar vilka hade kristna föräldrar… Vår uppfattning över vikingen idag är etnocentrisk vilket som tidigare nämnt har tagits till utnyttjande av nazister och dylika nationalromantiker/patrioter/nationalister.
Jag tror du har alldeles rätt – det finns mer av platsen att visa och berätta om! Jag har varit där två gånger, som 5-åring och som 24-åring, och fann det spännande och intressant och vackert, men som du säger, på något sätt tafatt i sin framställning.
Om du har en stund över tipsar jag om Maja Hagmans ”Det rena landet”. Det är en intressant och uppfriskande bok.
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13454910.asp
Jag har hittills bara varit vid högarna en gång, och då var vi inte ens ute vid de faktiska lämningarna, utan inne i museet på föreläsningar. Men jag gillade museets arkitektur! Den fick mig att tänka på waldorfskolan och jag och mina kursare tänkte oss taket till övevåningen som en stor uppochnervänd båt. Det enda jag inte uppskattade var att det fanns flera faktafel i utställningen, men annars tyckte jag att det var helbra!
Historien bakom högarna är ju också himla spännande. Den östra högen innehåller ju som känt två skelett (om jag inte minns fel?) en ung pojke och en äldre kvinna. Folk som fastnat i de gamla banorna utgår genast från att det är en ung kunglighet eller barn till någon högt uppsatt, men allt pekar på att det är kvinnan som fått den ståtliga begravningen…
En annan liten kulle som jag också gillar är Hågahögen. Fantastisk utsikt!
Kristoffer Ejnemark: Självklart ska vi vara rädda om våra fornlämningar. Självklart ska vi också passa oss för överdrivet nationalromantiskt formade framställningar av historien. Det är emellertid lika farligt att ägna sig åt den typ av kulturmasochism som idag är legio inom museivärlden i Sverige.
Lovisa: Än en gång har vi samma uppfattning!
Blackout: Tack för tipset. Låter som en intressant bok, dock inom den politiskt korrekta ideologiproduktionens huvudfåra.
Ellen: Hågahögen är inte illa den heller.
Förvisso, men varje tid har haft sin ideologi, även då-tiden, tiden före tiden före. Vad som är riktigt sann historia vet ingen och om man vill går det att koka soppa på en spik.
Blackout: Precis min mening! Det är därför det är viktigt att ha en historicerande syn även på samtidens ideologiproduktion. Det är ack så vanligt att dagens PK-elit gör anspråk på att sitta inne med allmängiltiga sanningar.
”Dessutom bör man i Sverige och i norden i helhet vara väldigt försiktiga med de väldigt få fornlämningar vi har.” Är 1,5 miljoner inventerade fornlämningar ”väldigt få”?? 😉