Visskolan i Västervik, filial till Gamleby Folkhögskola, och en av rikets få utbildningar inom den litterära visan, hotas återigen av flytt. Själv läste jag där läsåret 2003-2004, vilket betytt mycket för min personliga och musikaliska utveckling. Förra året tvingades man lämna lokalerna vid Fiskartorget i centrala för mindre attraktiva sådana vid Lysingsbadet i stadens utkant.
Anledningen var en aviserad hyreshöjning. Det faktum att någon ny hyresgäst ännu inte tagit huset i besittning gör hela historien extra sorgligt. För hyresvärden måste det ju vara betydligt mindre fördelaktigt att ståta med tomma lokaler, än att ha visskolan där till den gamla hyran.
Hursomhelst så vill Gamleby Folkhögskola, vars huvudman är Landstinget i Kalmar Län, nu centralisera all verksamhet till skolans lokaler i Gamleby. Det skulle i förlängningen innebära Visskolans undergång.
En av anledningarna till att unga (och i förekommande fall äldre) visentusiaster söker sig till Visskolan i Västervik är just att den ligger där den ligger. Västerviks varumärke är starkt förknippat med svensk vistradition, tack vare den riksbekanta visfestival som där hålles varje sommar sedan över fyrtio år tillbaka.
Västervik är vidare centralort i området, medan Gamleby är en håla i bakvattnet. De premisser som gäller för Folkhögskolor generellt, att isoleringen är en poäng i sig, gäller inte för visskolan. Hela verksamheten kretsar kring att studenterna i så stor utsträckning kommer ut och spelar för publik. Att finna publik kan vara nog så svårt i en ort som Västervik med 25 000 invånare, men i Gamleby är det hart när omöjligt.
I Västervik har man dessutom över åren byggt upp en stark relation till lokalbefolkningen, både i form av spelningsarrangörer och i form av den trofasta publik som dyker upp på visskolans olika arrangemang, inte minst visaftnarna som begås en gång i veckan. Denna publik skulle med all säkerhet inte kuska iväg till Gamleby.
En flytt av visskolan till Gamleby skulle således innebära både att rekryteringsunderlaget för verksamheten kraftigt decimerades, och ett hårt slag mot det pedagogiska upplägget. En flytt till Gamleby skulle med all säkerhet innebära att visutbildningen lades ned inom loppet av några år.
Det finns goda skäl för Gamleby folkhögskola att tänka om i detta ärende. Visskolan är tillsammans med fotolinjen en av de utbildningar som gjort Folkhögskolan känd runtom i landet. Att lägga ned den skulle märkbart nagga skolans varumärke i kanten.
Det finns också skäl för Västerviks kommunpolitiker att fundera över på vilket sätt man har tillvaratagit den gratis marknadsföringsresurs som Visfestivalens och Visskolans framgångar inneburit. Det så kallade Visstadsprojektet, finansierat bland annat med EU-pengar, blev en flopp.
Västervik är emellertid alltjämt förknippat med vismusiken i de flesta svenskars ögon, en koppling som på intet sätt kolliderar med de övriga bilder av Västervik som kommunen vill förmedla: som sommar och skärgårdsstad. Tvärtom, det finns många positiva synergier att uppnå här, om man vågar samarbeta på ett konstruktivt sätt och tar tillvara den positiva bild av staden som man fått gratis genom vismusiken.