I senaste numret av Svensk Tidskrift skriver jag om hur vi i Sverige tenderar att betrakta kulturpolitik som synonymt med fördelningen av statliga medel till kulturområdet, vilket bekräftas av avgränsningen i Myndigheten för Kulturanalys senaste rapport Kulturlivet, näringslivet och pengarna, som trots den lovande titeln enbart handlar om hur stora offentligt finansierade kulturinstitutioner skall kunna äska sponsringspengar från näringslivet.
Det är synd, för oavsett vad man har för åsikt om den offentligt finansierade kultursektorn tenderar en sådan avgränsning att missa stora delar av kulturlivet. Oavsett vilken färg det blir på regeringen efter valet är sannolikheten liten att kulturbudgeten kommer att kunna öka märkbart. Situationen är likartad i hela västvärlden: den demografiska utvecklingen med en allt äldre befolkning medför ökade kostnader för offentlig sektor i form av sjukvård och pensioner. Utgifter för offentligt finansierad kultur kommer att prioriteras ned. Sverige har klarat sig väl genom den ekonomiska krisen och har därför klarat sig utan nedskärningar på kulturområdet, i länder som Storbritannien och Holland har däremot det offentligt finansierade kulturlivet drabbats hårt.
För den som är intresserad av ett blomstrande kulturliv finns alltså goda skäl att blicka bortom den skattefinansierade kulturen. De nya skattereglerna för ideell sektor som innebär att stiftelsers donationer till kulturändamål skattebefrias är en viktig förändring i rätt riktning. Viktigast är dock att marknaden för kultur fungerar, för den del av kultursektorn som ÄR näringsliv, och då är det konkurrenslagstiftning och upphovsrättsfrågor som måste lösas. Balansgången mellan skapande och spridande på nätet är ett delikat problem.