Skriver om kulturpolitiken och korporativismen i fPlus

Är kulturministern ett statsråd bland andra, eller en företrädare för ett branschintresse? När komikern och författaren Jonas Gardell nyligen krävde Amanda Linds (MP) avgång, för att hon inte fyllde rollen som kulturlivets främsta företrädare, anslöt han sig till en lång korporativistisk tradition med mörka rötter.

Jag skriver i fPlus om kulturpolitiken och korpo

Kulturministerposten har ett tungt symbolvärde och den som bekläder ämbetet tenderar att förekomma flitigat i media trots att kulturområdet utgör en relativt liten del av statsbudgetendelar av statsbudgeten. Intresset för kulturlivet är stort, inte minst från dem som har plattformar i den kulturella och mediala offentligheten. Kulturministerposten som vi känner den i dag, med ansvar för ett eget departement, är dock en relativt sentida företeelse.

Det var först med regeringen Bildt 1991 som Sverige fick ett separat kulturdepartement med Birgit Friggebo som första kulturminister. Dessförinnan hade de kulturpolitiska frågorna sorterat under Utbildningsdepartementet, med ett konsultativt statsråd som ansvarade för kulturfrågorna. Den som längst innehade detta ämbete var socialdemokraten Bengt Göransson, som i folkmun omnämndes som kulturminister. Innan dess var det ecklesiastikministern som ansvarade för kulturfrågorna tillsammans med utbildningspolitiken och Svenska Kyrkan, som var en statlig myndighet.

Så länge kulturpolitiken hängde sammanmed utbildningspolitiken fanns en övergripande idé om dess syfte: att främja, utveckla och föra ut konstarterna. Kultur- och bildningspolitik var ett och samma. Sedan kulturområdet bröts loss och fick ett eget departement har kulturpolitiken blivit tvungen att motivera sitt existensberättigande i egen rätt, vilket skett på olika sätt. Den nuvarande rödgröna regeringen har löst dilemmat genom att slå ihop kultur- och demokratiministerposterna, vilket speglar en instrumentell syn på kulturområdet: kultursektorn är ett redskap för att främja och upprätthålla det rådande politiska systemet.

När komikern och författaren Jonas Gardell nyligen i en uppmärksammad debattartikel riktade frän kritik mot kulturminister Amanda Lind (MP) för att hon inte stått upp för kulturutövarna i huggsexan om regeringens coronarestriktioner, gav han uttryck för en uppfattning som delades av många i kultur- och underhållningsbranschen. Men det var inte bara kritiken mot Linds underlåtenhet att agera för att freda en bransch som drabbats extra hårt av restriktionerna som Gardell delade med många i kultursektorn, utan också synen på kulturministerns roll som väsensskild från övriga statsråds.

”Vi kan inte ha en så dålig främsta företrädare” skrev Gardell: och underförstod således att Lind i första hand var kultursektorns företrädare, gentemot regeringen och resten av samhället. Så betraktar vi i allmänhet inte de övriga ministrarna. Anledningen till att vi har en civil försvarsminister ovanför överbefälhavaren är att vi vill ha civil, demokratisk kontroll över de väpnade styrkorna. En näringsminister är inte näringslivets företrädare och en skolminister företräder inte lärarkåren. Politikerna, ofta slarvigt hänvisade till som de folkvalda trots att de utses av statsministern, företräder i något slags överförd bemärkelse folkviljan, gentemot förvaltning och särintressen.

Synen på kulturministern som kulturbranschens främsta företrädare speglar en korporativistisk syn på kulturpolitiken som går betydligt längre tillbaka än kulturministerposten, till tiden då det politiska landskapet växte fram ur de särintressen som brukar benämnas folkrörelserna. Flertalet av dagens politiska partier springer ur särintressen som sökte politisk representation: arbetarrörelsen, bonderörelsen, frikyrkorörelsen och så vidare.

Synen på samhället som en dragkamp mellan särintressen avspeglas också i hur det kulturpolitiska systemet, eller konstnärspolitiken, som den ursprungligen benämndes, konstruerades. Dess arkitekt var Arthur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 1930-talet. Inspirationen hämtades från Tyskland, där propagandaminister Joseph Goebbles inrättat Reichskulturkammer, ett system för att fördela statliga medel till kulturlivet och samtidigt kontrollera det politiskt. Konstarterna organiserades i medlemsorganisationer som leddes av partilojala tjänstemän som tillsåg att de statliga kulturmedlen hamnade i rätt fickor.

Den kulturpolitiska forskaren Harry Hillman Chartrand har i sin typologi över kulturpolitiska modeller kallat den nationalsocialistiska kulturpolitiken för Ingenjörsmodellen, där kulturpolitikern är en ingenjör som drar i spakarna som styr det kulturpolitiska maskineriet. Den svenska modellen kallar Hillman Chartrand för arkitektmodellen, där kulturpolitiken är en byggnad och politikern arkitekten som utformar den. Att fylla de olika rummen med liv och verksamhet är emellertid upp till kulturskaparna.

Synen på kultursektorn som ett särintresse och kulturpolitikern som dess företrädare levde vidare i 1970-talets kulturpolitik och in i våra dagar. När jag frågat kulturdebattörer på vänsterkanten vem de anser har varit Sveriges bästa kulturminister genom tiderna har jag ofta fått svaret Bengt Göransson. När jag frågat vilka av hans reformer de tycker varit bäst har de ofta blivit svaret skyldig. En utbredd uppfattning är nämligen att kulturministerns roll inte är att driva politik, utan att företräda kultursektorn.

En nyckel till förståelsen för Göranssons popularitet inom delar av kultursektorn fick jag för ett antal år sedan när jag mötte honom i en kulturpolitisk paneldebatt. Göransson förklarade där att han inte anser det vara ett problem om offentliga kulturpengar går till att producera litteratur som omedelbart makuleras, eftersom det viktigaste är att författarna hålls försörjda. Kort sagt: kulturpolitiken är inte till för att främja kulturen, utan för att försörja en bransch. Det var ett ovanligt rättframt uttalande från en före detta kulturpolitiker, men speglade ett synsätt som är långt ifrån ovanligt.

Överför man resonemanget på andra politikområden blir det uppenbart hur kulturpolitiken skiljer ut sig: ingen skulle hävda att det var likgiltigt hur hög försvarsförmåga försvarsmakten upprätthöll, då det viktiga är att hålla soldaterna försörjda. Ingen skulle heller hävda att det inte spelade någon roll om eleverna lärde sig något i skolan, eftersom utbildningspolitiken syftade till att försörja lärarkåren, eller att sjukvårdspolitiken syftade till att försörja vårdpersonalen snarare än att leverera hög kvalitet på sjukvården.

Gardells kritik mot Linds oförmåga att hantera coronaregleringarnas inverkan på de kreativa näringarna är befogad. Men utgångspunkten att en kulturminister är kulturlivets företrädare är destruktiv för kulturens ställning i samhället och svårligen förenlig med ett demokratiskt synsätt. I en parlamentarisk demokrati väljer vi de parter och företrädare vars uppfattningar vi sympatiserar med. En minister skall således representera folket mot både förvaltning och särintressen.