Den brutalistiska arkitekturen är en del av vårt kulturarv. Få arkitekturstilar är så utskällda som brutalismen, men det är också få arkitekturstilar som försvaras med sådan glöd av det samtida arkitektetablissemanget. Brutalismen, som växte fram under efterkrigstiden, drog funktionalismens idéer till sin spets, ofta i stor skala. Där finns funktionssepareringen och trafiksepareringen, tanken att formen följer av funktionen och det demonstrativa avståndstagandet från traditionen och historien.
På senare år har allt fler av 50-, 60- och 70-talens betongkolosser rivits, ofta i tysthet. Rivningarna, som applåderas av somliga, har varit så omfattande att byggnadsarvet från epoken anses hotat. 2017 skapades initiativet #SOSBrutalism av uncube magazine, the Deutches Arkitecturmuseum och Wüstenrot-stiftelsen. #SOSBrutalism är en databas över den brutalistiska epokens framträdande byggnader, där envar kan flagga när något av epokens utmärkande byggnader hotas av rivning.
Jag skriver i Fokus om de brutalistiska betongkolosserna, hatade av måmga och älskade av få, men numera en omisskännlig del av vårt byggda kulurarv.
Även om uppfattningarna går isär om huruvida de är vackra eller inte så råder ingen tvekan om den estetiska ambitionsnivån. Om inte annat bör de kvarstå som monument över en epok som hyste en övertro på politikens möjligheter att lägga tillvaron till rätta. Med femtio år på nacken har den utopistiska glöden falnat och vi kan betrakta den brutalistiska epokens svagheter och förtjänster utan ideologiska skygglappar. Med facit i hand tycks den brutalistiska estetiken, tvärtemot upphovspersonernas intentioner, lämpa sig bättre för konstfärdigt utformade monumentalbyggnader åt eliten, än för boendemiljöer åt massorna.
Läs artikeln här: https://www.fokus.se/kultur/det-vore-ett-misstag-att-riva-ner-brutalismen/
(Foto: Holger.Ellgaard CC BY-SA 4.0)