SOMMARTURNÉ 2017 DATUM:
12 juli Albert Engströmgården, Grisslehamn
20 juli, Hembygdsgården, Bergsjö
22 juli, Heidenstams Övralid, Motala
26 augusti, Karlfeldtgården, Avesta
Posts from the “Kulturarv” Category
Nu är äntligen min nya bok, Att dansa efter maktens pipa: kultur i politikens tjänst, här! Beställ boken här.
Någon har sagt att läsning handlar om att tänka med någon annans tankar. Ponera att det är sant. Vems tankar vill du fylla ditt huvud med, Fredrik Virtanens eller Aristoteles? Henrik Schyfferts eller Virginia Woolfs? Kent Ekeroths eller Shakespeares?Jag drar en lans för bildningen i Gefle Dagblad. Bildning är inte bara en oöverträffad metod för kunskapsinhämtning och personlig utveckling, det är också vår potentiella räddning från den fördummande samtiden.”Kunskapen finns där, för oss alla att söka. Den tar inte hänsyn till ålder, kön eller klassbakgrund. Varför skall du neka dig själv det bästa som mänskligheten tänkt och skapat? ”Vad för slags tankar vill du fylla ditt huvud med imorgon?
Inträdesföreläsning i Sällskapet Bellmans MinneSjöfartshuset i Stockholm, 4 februari 2017Av de svenska nittiotalisterna är Erik Axel Karlfeldt den som kommit att ligga mig varmast om hjärtat och som jag ägnat absolut mest tid och uppmärksamhet åt. Framförallt handlar det om mina tonsättningar på dels skivan I Fridolins spår som gavs ut på skivbolaget Hemlandssånger 2008 och på min senaste skiva, Renässans, från förra året, med tonsättningar av Karlfeldt, Heidenstam och Fröding. Jag ägnade också min kandidatuppsats i litteraturvetenskap åt Karlfeldts diktning och har suttit sex år i Karlfeldtsamfundets styrelse.Mitt akademiska intresse till trots är det som sångare och diktare jag känner starkast för Karlfeldt, som i mina ögon är den främste versmakaren på svenska språket, en uppfattning jag inte är ensam om, varför han…
Politiken är orsaken till landsbygdens problem, inte lösningen. Jag skriver i Gefle Dagblad om hur svensk landsbygdspolitik i årtionden präglats av centralmaktens perspektiv. ”En kolonial blick”, skulle man kunna kalla det med tidens akademiska trendlingo.”Så länge som makthavare i Stockholm betraktar landsbygden som en mottagare av allmosor snarare än en lika viktig del av landet som storstäderna kommer problematiken att kvarstå.Hela Sverige kan inte leva, men stora delar hålls idag tillbaka av den förda politiken. Regleringar på livsmedelsområdet gynnar stora koncerner och slår ut små producenter. Inskränkningar i äganderätten gör jord- och skogsbruk olönsamt och oattraktivt. Regleringar av bygglov anpassade för storstädernas villkor, som strandskyddet, minskar glesbygdens naturliga attraktionskraft. Straffskatt på drivmedel slår hårdast mot landsbygdens befolkning.Om landsbygden skall ha en långsiktig framtid måste…
Om liberalism och nationalismI dag skriver jag i Jönköpings-Posten om liberalism och nationalism.1899 var Verner von Heidenstam med och grundade Frisinnade Klubben i Stockholm. Ur denna liberala sammanslutning, med kampen för allmän och lika rösträtt på agendan, växte sedermera Liberala Samlingspartiet fram.Samma år som Frisinnade Klubben grundades publicerade Heidenstam diktsviten Ett folk, som är ett glödande inlägg i rösträttskampen, med en liberal, nationalistisk underton. Diktsviten fick stort genomslag och kom även att uppskattas inom arbetarrörelsen, som delade liberalernas rösträttssträvanden. 1902 reciterade Hjalmar Branting en av dikterna, Medborgarsång i Riksdagens talarstol. Den första strofen lyder:Så sant vi äga ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band för både arma och rika. Och därför vilja vi rösta fritt som förr…
Nu kan man läsa min julkrönika i Gefle Dagblad, där jag argumenterar för att traditionernas föränderlighet inte är ett tecken på att det inte skulle finnas en uråldrig, inhemsk, svensk kultur, utan tvärtom beviset på att denna lever i högsta grad. Traditioner som inte förändras dör nämligen. Kultur utan förändring är ett museiföremål. ”Traditionernas föränderlighet tas ibland till intäkt för att det inte skulle finnas någon ”inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur”, såsom Ingrid Lomfors vid Forum för Levande historia uttryckte det förra året i ett kritiserat uttalande. Den som uttalar sig på det viset har vare sig förstått hur kultur eller tradition fungerar.Det finns en inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur just eftersom den ständigt förändras. Den tar intryck utifrån, som anpassas och försvenskas. Annat försvinner…
Museet är vårt kollektiva minne. När det reduceras till redskap för kortsiktiga politiska agendor kapas också ett av banden till vårt eget förflutna.Jag skriver i Gefle Dagblad med anledning av den pågående museidebatten.”Ett samhälles institutioner opererar med olika tidshorisonter. Den offentliga debatten är kortsiktig och känslig för tillfälliga trender. Det som är på allas läppar i dag kan vara glömt om några år. Som motvikt till dessa snabba växlingar finns institutioner med ett mer långsiktigt perspektiv. Till dessa hör museerna. […] Vi ondgör oss över totalitära ideologier och religiösa fanatiker som skövlar kulturarv och utplånar uråldriga monument, samtidigt som vi offrar vårt eget kulturarv och fackkunskapen därom på den kortsiktiga identitetspolitikens altare.”
Hur mycket av våra städer skall vi låta gå förlorade i modernismens desperata dödskamp? Företrädarna för en estetisk ideologi som förlorat såväl trovärdighet som allmänheten sympati riktar nu udden mot de få kvarvarande traditionella stadsmiljöerna. Resultatet är en rivningsvåg med ännu mer förödande konsekvenser än den under 60- och 70-talen, inte minst för att det finns så mycket mindre kvar att bevara denna gång. Men arkitekterna är inte ensamma. Med sig har de ett kluster av fastighetsägare, politiker och tjänstemän, som ser den täta stadens fördelar, men istället för att bygga mer av den varan håller på att förtäta sönder de kvarvarande, fungerande stadsmiljöerna till oigenkännlighet.Jag skriver i Norrbottens-Kuriren och kan inte låta bli att parafrasera Kommunistiska manifestet. ”Häri ligger den stora paradoxen: Trots att vi vet…