Ruttnade lite på alla domedagsprofetior om den svenska landsbygden och skrev en artikel om landsbygdsoptimism i Gefle Dagblads […]

Inträdesföreläsning i Sällskapet Bellmans Minne
Sjöfartshuset i Stockholm, 4 februari 2017

Av de svenska nittiotalisterna är Erik Axel Karlfeldt den som kommit att ligga mig varmast om hjärtat och som jag ägnat absolut mest tid och uppmärksamhet åt. Framförallt handlar det om mina tonsättningar på dels skivan I Fridolins spår som gavs ut på skivbolaget Hemlandssånger 2008 och på min senaste skiva, Renässans, från förra året, med tonsättningar av Karlfeldt, Heidenstam och Fröding. Jag ägnade också min kandidatuppsats i litteraturvetenskap åt Karlfeldts diktning och har suttit sex år i Karlfeldtsamfundets styrelse.

Mitt akademiska intresse till trots är det som sångare och diktare jag känner starkast för Karlfeldt, som i mina ögon är den främste versmakaren på svenska språket, en uppfattning jag inte är ensam om, varför han också som ende författare postumt tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Erik Axel Karlfeldt valdes in i Sällskapet Bellmans Minne 1920 och har som diktare en del gemensamt med såväl sällskapets föremål, Carl Michael Bellman själv, och en annan medlem av sällskapet, som tillsammans med de tidigare nämnda, spelat stor roll för mig som förebild och inspirationskälla, nämligen Evert Taube. Framförallt handlar det om känslan för klang och rytm.