Conan the barbarian
Få böcker känns lika lämpade till att utgöra underlag för actionfilmer som Robert E Howards fantasyromaner från 40-talet. Att läsa denna hårdkokta, avskalade men färgstarka prosa är i själva verket som att läsa manuset till en actionfilm. Därför är det frapperande hur svårt det tycks vara att göra böckerna rättvisa på vita duken.
Nästan tre decennier efter att de första Conanfilmerna som gjorde Arnold Schwarzenegger till världsstjärna har det svenska produktionsbolaget Paradox gjort en remake på den första filmen. Eller snarare, man har gjort en ny filmatisering av den första boken om den muskulöse barbarkrigaren. Den nya filmen skall, enligt utsago följa böckernas handling närmare än 80-talsfilmerna gjorde.
Huruvida man uppnått detta är emellertid tveksamt. Samtidigt som man tagit med vissa scener som saknas i de gamla har man valt bort nyckelepisoder i berättelsen, som till exempel den om hur den unge Conan tillfångatas och lever som slav och sedermera tränas till Gladiator. Denna berättelse, som ger bakgrunden till Conans närmast övermänskoliga utelämnas helt i filmen.
Den stora behållningen med de gamla filmerna är helt klart Arnold Schwarzeneggers apparition och sammanbitna skådespeleri. Att detta förmodligen till stor del beror på bristande skådespelartalang spelar mindre roll eftersom den stela dialogen och den österrikiska accenten passar barbarkrigaren som hand i handske. Schwarzenegger hade dessutom en utstrålning som Jason Momoa dessvärre saknar. De gamla filmerna hade därutöver en dialog som skrivits med glimten i ögat och som lämnat ett antal av sword and sorcerygenrens mest obetalbara filmrepliker efter sig: ”You killed my mother, you killed my people, you took my fathers sword!”
Till den nya filmens försvar kan sägas att den är något mindre kalkonbetonad än de gamla, där vissa scener var rent skrattretande dåliga. Stämningen och miljöerna ligger också närmare den i Howards böcker än vad den gjorde i de gamla filmerna. Den nya filmens största problem är ett helt annat, nämligen en sjuka som präglar många av samtidens äventyrs- och actionfilmer. Det handlar om att den nya teknikens möjligheter har en tendens att göra manusförfattare och producenter överentusiastiska. Man fläskar helt enkelt på med allt man har. Vi har sett det i såväl de nya Terminatorfilmerna som i Pirates of the Carribbean.
Konsekvensen blir emellertid avtrubbdning. När varje enskild miljö ska vara storslagen, varje bergslandskap dramatiskt, varje grotta enorm (och givetvis bottna i en lavaflod), varje stad ett myller av tinnar och torn, och varje skurk en superskurk, tröttnar man.
Visserligen bygger inte sword & sorcerygenren på subtiliteter, det ska vara pompöst, testosteronstinnt och actionspäckat, men en film där merparten av tiden utgörs av hugg, slag och explosioner blir lätt enahanda. Actionscenerna och de dramatiska scenerierna så att säga inflaterar bort sig själva och förlorar sitt värde.
Conan the barbarian hade vunnit på att korta ned actionscenerna och för att istället ge scenerna däremellan mer utrymme, de scener som bär berättelsen framåt och som gör våldet och dramatiken begriplig. En central del i fantasygenrens inneboende logik handlar om att den fiktiva värld där berättelsen utspelar sig måste vara trovärdig enligt sina egna förutsättningar. Man måste kunna tro på att den skulle kunna finnas. Finns det magi i fantasivärlden så måste den hänga ihop på ett sådant sätt att den skulle kunna fungera om förutsättningarna var andra. Robert E Howards fiktiva värld är en sådan, med en uppsjö av länder, folk och kulturer som redogörs föri böcjkerna. I filmerna, både de gamla och den nya, reduceras denna värld till en plattkuliss som inramar actionscenerna, vilket får alltsammans att mer likna ett fightingspel till en tevespelskonsol än en dramatisk berättelse.
Robert E Howards böcker är förvisso inte någon stor litteratur för kulturella finsmakare, men väl portalromaner för hela fantasygenren och av avgörande betydelse för stora delar av populärkulturen. De förtjänar en upprättelse och det är synd att man fortfarande inte förmår göra dem rättvisa på film, trots att förutsättningarna kunde tyckas vara utmärkta.