Inträdesföreläsning i Sällskapet Bellmans Minne
Sjöfartshuset i Stockholm, 4 februari 2017
Av de svenska nittiotalisterna är Erik Axel Karlfeldt den som kommit att ligga mig varmast om hjärtat och som jag ägnat absolut mest tid och uppmärksamhet åt. Framförallt handlar det om mina tonsättningar på dels skivan I Fridolins spår som gavs ut på skivbolaget Hemlandssånger 2008 och på min senaste skiva, Renässans, från förra året, med tonsättningar av Karlfeldt, Heidenstam och Fröding. Jag ägnade också min kandidatuppsats i litteraturvetenskap åt Karlfeldts diktning och har suttit sex år i Karlfeldtsamfundets styrelse.
Mitt akademiska intresse till trots är det som sångare och diktare jag känner starkast för Karlfeldt, som i mina ögon är den främste versmakaren på svenska språket, en uppfattning jag inte är ensam om, varför han också som ende författare postumt tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Erik Axel Karlfeldt valdes in i Sällskapet Bellmans Minne 1920 och har som diktare en del gemensamt med såväl sällskapets föremål, Carl Michael Bellman själv, och en annan medlem av sällskapet, som tillsammans med de tidigare nämnda, spelat stor roll för mig som förebild och inspirationskälla, nämligen Evert Taube. Framförallt handlar det om känslan för klang och rytm.
Politiken är orsaken till landsbygdens problem, inte lösningen. Jag skriver i Gefle Dagblad om hur svensk landsbygdspolitik i årtionden präglats av centralmaktens perspektiv. ”En kolonial blick”, skulle man kunna kalla det med tidens akademiska trendlingo.
”Så länge som makthavare i Stockholm betraktar landsbygden som en mottagare av allmosor snarare än en lika viktig del av landet som storstäderna kommer problematiken att kvarstå.
Hela Sverige kan inte leva, men stora delar hålls idag tillbaka av den förda politiken. Regleringar på livsmedelsområdet gynnar stora koncerner och slår ut små producenter. Inskränkningar i äganderätten gör jord- och skogsbruk olönsamt och oattraktivt.
Regleringar av bygglov anpassade för storstädernas villkor, som strandskyddet, minskar glesbygdens naturliga attraktionskraft. Straffskatt på drivmedel slår hårdast mot landsbygdens befolkning.
Om landsbygden skall ha en långsiktig framtid måste den tillåtas att stå på egna ben. ”
Om liberalism och nationalism
I dag skriver jag i Jönköpings-Posten om liberalism och nationalism.
1899 var Verner von Heidenstam med och grundade Frisinnade Klubben i Stockholm. Ur denna liberala sammanslutning, med kampen för allmän och lika rösträtt på agendan, växte sedermera Liberala Samlingspartiet fram.
Samma år som Frisinnade Klubben grundades publicerade Heidenstam diktsviten Ett folk, som är ett glödande inlägg i rösträttskampen, med en liberal, nationalistisk underton. Diktsviten fick stort genomslag och kom även att uppskattas inom arbetarrörelsen, som delade liberalernas rösträttssträvanden. 1902 reciterade Hjalmar Branting en av dikterna, Medborgarsång i Riksdagens talarstol. Den första strofen lyder:
Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika.
Och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar
och icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.
Nationen och fosterländskheten var centrala teman hos dåtidens liberaler. Liberalismen och nationalismen hade gått hand i hand sedan den franska revolutionen och till exempel varit bidragande krafter bakom enandet av Italien och Tyskland. Att nationalism dykt upp i många andra och obehagligare tappningar senare förtar inte detta historiska faktum.
Jag skriver i Jönköpings-Posten om liberalism och nationstanken, med anledning av Per Svenssons artikel i Dagens Nyheters kulturdel.
Nu kan man läsa min julkrönika i Gefle Dagblad, där jag argumenterar för att traditionernas föränderlighet inte är ett tecken på att det inte skulle finnas en uråldrig, inhemsk, svensk kultur, utan tvärtom beviset på att denna lever i högsta grad. Traditioner som inte förändras dör nämligen. Kultur utan förändring är ett museiföremål.
”Traditionernas föränderlighet tas ibland till intäkt för att det inte skulle finnas någon ”inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur”, såsom Ingrid Lomfors vid Forum för Levande historia uttryckte det förra året i ett kritiserat uttalande. Den som uttalar sig på det viset har vare sig förstått hur kultur eller tradition fungerar.
Det finns en inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur just eftersom den ständigt förändras. Den tar intryck utifrån, som anpassas och försvenskas. Annat försvinner ut i glömskan. Kalle Anka på julafton – ett arv från den sorgliga tid då det endast fanns två statliga tevekanaler – är en svensk tradition som antagligen kommer att försvinna inom något årtionde.”
Läs krönikan här: http://www.gd.se/kultur/lars-anders-johansson-den-uraldriga-svenska-julen-i-standig-forandring
Museet är vårt kollektiva minne. När det reduceras till redskap för kortsiktiga politiska agendor kapas också ett av banden till vårt eget förflutna.
Jag skriver i Gefle Dagblad med anledning av den pågående museidebatten.
”Ett samhälles institutioner opererar med olika tidshorisonter. Den offentliga debatten är kortsiktig och känslig för tillfälliga trender. Det som är på allas läppar i dag kan vara glömt om några år. Som motvikt till dessa snabba växlingar finns institutioner med ett mer långsiktigt perspektiv. Till dessa hör museerna.
[…]
Vi ondgör oss över totalitära ideologier och religiösa fanatiker som skövlar kulturarv och utplånar uråldriga monument, samtidigt som vi offrar vårt eget kulturarv och fackkunskapen därom på den kortsiktiga identitetspolitikens altare.”
Det är hög tid att public service växer upp och börjar tilltala oss som vuxna människor igen, skriver jag i Jönköpings-Posten. Infantiliseringen av programinnehållet i public service är ett minst lika stort problem som den politiska slagsidan.
”Den påtagligaste skillnaden som slår en när man gör nedslag i Öppet Arkiv är höjden på samhällsprogrammen.
Känslan påminner om när man byter från SVT till BBC och helt plötsligt upplever sig som bemött som en vuxen människa.
En favorit är rollspelsprogrammet ”Dilemma” som sändes i tre säsonger mellan 1997 och 1998.
Programledare och spelledare var journalisten och ekonomen Carl Hamilton, som presenterade ett fiktivt scenario för deltagarna, som tilldelats olika roller i det fiktiva scenariot.
Deltagarna var tungviktare i den svenska offentligheten: politiker, journalister, företagsledare, biskopar. Nivån var hög och intellektuell, samtalet lågmält, tempot långsamt. Det är med andra ord ett program som är svårt att tänka sig att det skulle göras idag.
Ett annat exempel är långköraren ”Fråga Lund” som sändes i omgångar mellan 1962 och 2000, där professorer och andra akademiker fick svara på tittarnas frågor.
Programmet återupptogs i ny tappning 2016, med Kristian Luuk som programledare. Det nya ”Fråga lund” kritiserades hårt i pressen.
Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand kallade programmet för en ”kränkning av en hel lärdomskultur”.”
Han tror att han är intellektuell,
han tror han vågat sätta ned sin fot
att han är den som vågat stå emot,
där vid tangentbordet varenda kväll.
Så övertygad: han är god och snäll,
men följer ej problemen till dess rot
och blir därför en nyttig idiot,
en maktens dräng, och inte en rebell.
Jag tvivlar inte på engagemanget
och uppsåtet är nog i grunden gott
men han försvarar etablissemanget
för klapparna på huvudet han fått.
Han gläfser med, han säger aldrig mot.
En knähund, och en nyttig idiot.
Hur mycket av våra städer skall vi låta gå förlorade i modernismens desperata dödskamp? Företrädarna för en estetisk ideologi som förlorat såväl trovärdighet som allmänheten sympati riktar nu udden mot de få kvarvarande traditionella stadsmiljöerna.
Resultatet är en rivningsvåg med ännu mer förödande konsekvenser än den under 60- och 70-talen, inte minst för att det finns så mycket mindre kvar att bevara denna gång.
Men arkitekterna är inte ensamma. Med sig har de ett kluster av fastighetsägare, politiker och tjänstemän, som ser den täta stadens fördelar, men istället för att bygga mer av den varan håller på att förtäta sönder de kvarvarande, fungerande stadsmiljöerna till oigenkännlighet.
Jag skriver i Norrbottens-Kuriren och kan inte låta bli att parafrasera Kommunistiska manifestet.
Jag skriver i Norrbottens-Kuriren och kan inte låta bli att parafrasera Kommunistiska manifestet.
”Häri ligger den stora paradoxen: Trots att vi vet att modernisterna hade fel håller vi på att upprepa deras misstag. De historiska rivningarna av traditionella stadsmiljöer och byggandet av modernistiska förorter skapade ett underskott på den typ avstadsmiljöer som människor efterfrågar.
Denna efterfrågan håller i sin tur på att hota de kvarvarande traditionella stadsmiljöerna. Vi står inför en andra rivningsvåg när politiker och fastighetsägare tror att lösningen på efterfrågeproblematiken är att förtäta just de mest populära miljöerna, det vill säga den traditionella kvartersstaden, i stället för att bygga fler sådana miljöer utanför den befintliga innerstaden.
Från norr till söder rapporteras om kulturminnesmärkta hus som överlevde 60- och 70-talen men som nu hotas av rivning. En ohelig allians av kommunpolitiker, fastighetsägare och ideologiskt drivna arkitekter håller på att föröda de värden som gör stadsmiljöer attraktiva och som ger staden dess själ.”
Rivningsarbete