Nu är äntligen min nya bok, Att dansa efter maktens pipa: kultur i politikens tjänst, här! Beställ boken här.
Någon har sagt att läsning handlar om att tänka med någon annans tankar. Ponera att det är sant. Vems tankar vill du fylla ditt huvud med, Fredrik Virtanens eller Aristoteles? Henrik Schyfferts eller Virginia Woolfs? Kent Ekeroths eller Shakespeares?
Jag drar en lans för bildningen i Gefle Dagblad. Bildning är inte bara en oöverträffad metod för kunskapsinhämtning och personlig utveckling, det är också vår potentiella räddning från den fördummande samtiden.
”Kunskapen finns där, för oss alla att söka. Den tar inte hänsyn till ålder, kön eller klassbakgrund. Varför skall du neka dig själv det bästa som mänskligheten tänkt och skapat? ”
Vad för slags tankar vill du fylla ditt huvud med imorgon?
Vänskapen är den enda relation som helt och hållet bygger på ömsesidig frivillighet. Alla andra relationer, yrkesrelationer, släktrelationer, till och med kärleksrelationer, rymmer ett element av förpliktelser. Vänskapen är av en annan natur. Det går inte att kräva vänskap av någon och det går inte att kräva något av en vän. Däremot går det att ha förväntningar.
I dag skriver jag i Gefle Dagblad om hur vänskap och moral förutsätter frivillighet:
”Ett samhälle där människor agerar rätt endast för att de är rädda för att åka fast blir lika dysfunktionellt som en vänskapsrelation där parterna endast agerar moraliskt för att de är tvungna till det. En polis i varje gathörn kan inte ersätta moral och anständighet i ett samhälle. Se bara på diktaturer där kriminalitet och korruption frodas trots polisstat och hårda tag. På samma sätt kan vänskap aldrig finnas där parterna inte frivilligt agerar rätt mot varandra.”
Categories: Kultur, Lars Anders Johansson
Inträdesföreläsning i Sällskapet Bellmans Minne
Sjöfartshuset i Stockholm, 4 februari 2017
Av de svenska nittiotalisterna är Erik Axel Karlfeldt den som kommit att ligga mig varmast om hjärtat och som jag ägnat absolut mest tid och uppmärksamhet åt. Framförallt handlar det om mina tonsättningar på dels skivan I Fridolins spår som gavs ut på skivbolaget Hemlandssånger 2008 och på min senaste skiva, Renässans, från förra året, med tonsättningar av Karlfeldt, Heidenstam och Fröding. Jag ägnade också min kandidatuppsats i litteraturvetenskap åt Karlfeldts diktning och har suttit sex år i Karlfeldtsamfundets styrelse.
Mitt akademiska intresse till trots är det som sångare och diktare jag känner starkast för Karlfeldt, som i mina ögon är den främste versmakaren på svenska språket, en uppfattning jag inte är ensam om, varför han också som ende författare postumt tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Erik Axel Karlfeldt valdes in i Sällskapet Bellmans Minne 1920 och har som diktare en del gemensamt med såväl sällskapets föremål, Carl Michael Bellman själv, och en annan medlem av sällskapet, som tillsammans med de tidigare nämnda, spelat stor roll för mig som förebild och inspirationskälla, nämligen Evert Taube. Framförallt handlar det om känslan för klang och rytm.
Politiken är orsaken till landsbygdens problem, inte lösningen. Jag skriver i Gefle Dagblad om hur svensk landsbygdspolitik i årtionden präglats av centralmaktens perspektiv. ”En kolonial blick”, skulle man kunna kalla det med tidens akademiska trendlingo.
”Så länge som makthavare i Stockholm betraktar landsbygden som en mottagare av allmosor snarare än en lika viktig del av landet som storstäderna kommer problematiken att kvarstå.
Hela Sverige kan inte leva, men stora delar hålls idag tillbaka av den förda politiken. Regleringar på livsmedelsområdet gynnar stora koncerner och slår ut små producenter. Inskränkningar i äganderätten gör jord- och skogsbruk olönsamt och oattraktivt.
Regleringar av bygglov anpassade för storstädernas villkor, som strandskyddet, minskar glesbygdens naturliga attraktionskraft. Straffskatt på drivmedel slår hårdast mot landsbygdens befolkning.
Om landsbygden skall ha en långsiktig framtid måste den tillåtas att stå på egna ben. ”
Om liberalism och nationalism
I dag skriver jag i Jönköpings-Posten om liberalism och nationalism.
1899 var Verner von Heidenstam med och grundade Frisinnade Klubben i Stockholm. Ur denna liberala sammanslutning, med kampen för allmän och lika rösträtt på agendan, växte sedermera Liberala Samlingspartiet fram.
Samma år som Frisinnade Klubben grundades publicerade Heidenstam diktsviten Ett folk, som är ett glödande inlägg i rösträttskampen, med en liberal, nationalistisk underton. Diktsviten fick stort genomslag och kom även att uppskattas inom arbetarrörelsen, som delade liberalernas rösträttssträvanden. 1902 reciterade Hjalmar Branting en av dikterna, Medborgarsång i Riksdagens talarstol. Den första strofen lyder:
Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika.
Och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar
och icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.
Nationen och fosterländskheten var centrala teman hos dåtidens liberaler. Liberalismen och nationalismen hade gått hand i hand sedan den franska revolutionen och till exempel varit bidragande krafter bakom enandet av Italien och Tyskland. Att nationalism dykt upp i många andra och obehagligare tappningar senare förtar inte detta historiska faktum.
Jag skriver i Jönköpings-Posten om liberalism och nationstanken, med anledning av Per Svenssons artikel i Dagens Nyheters kulturdel.
Nu kan man läsa min julkrönika i Gefle Dagblad, där jag argumenterar för att traditionernas föränderlighet inte är ett tecken på att det inte skulle finnas en uråldrig, inhemsk, svensk kultur, utan tvärtom beviset på att denna lever i högsta grad. Traditioner som inte förändras dör nämligen. Kultur utan förändring är ett museiföremål.
”Traditionernas föränderlighet tas ibland till intäkt för att det inte skulle finnas någon ”inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur”, såsom Ingrid Lomfors vid Forum för Levande historia uttryckte det förra året i ett kritiserat uttalande. Den som uttalar sig på det viset har vare sig förstått hur kultur eller tradition fungerar.
Det finns en inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur just eftersom den ständigt förändras. Den tar intryck utifrån, som anpassas och försvenskas. Annat försvinner ut i glömskan. Kalle Anka på julafton – ett arv från den sorgliga tid då det endast fanns två statliga tevekanaler – är en svensk tradition som antagligen kommer att försvinna inom något årtionde.”
Läs krönikan här: http://www.gd.se/kultur/lars-anders-johansson-den-uraldriga-svenska-julen-i-standig-forandring
Museet är vårt kollektiva minne. När det reduceras till redskap för kortsiktiga politiska agendor kapas också ett av banden till vårt eget förflutna.
Jag skriver i Gefle Dagblad med anledning av den pågående museidebatten.
”Ett samhälles institutioner opererar med olika tidshorisonter. Den offentliga debatten är kortsiktig och känslig för tillfälliga trender. Det som är på allas läppar i dag kan vara glömt om några år. Som motvikt till dessa snabba växlingar finns institutioner med ett mer långsiktigt perspektiv. Till dessa hör museerna.
[…]
Vi ondgör oss över totalitära ideologier och religiösa fanatiker som skövlar kulturarv och utplånar uråldriga monument, samtidigt som vi offrar vårt eget kulturarv och fackkunskapen därom på den kortsiktiga identitetspolitikens altare.”