Museet är vårt kollektiva minne. När det reduceras till redskap för kortsiktiga politiska agendor kapas också ett av banden till vårt eget förflutna.
Jag skriver i Gefle Dagblad med anledning av den pågående museidebatten.
”Ett samhälles institutioner opererar med olika tidshorisonter. Den offentliga debatten är kortsiktig och känslig för tillfälliga trender. Det som är på allas läppar i dag kan vara glömt om några år. Som motvikt till dessa snabba växlingar finns institutioner med ett mer långsiktigt perspektiv. Till dessa hör museerna. […] Vi ondgör oss över totalitära ideologier och religiösa fanatiker som skövlar kulturarv och utplånar uråldriga monument, samtidigt som vi offrar vårt eget kulturarv och fackkunskapen därom på den kortsiktiga identitetspolitikens altare.”
Det är hög tid att public service växer upp och börjar tilltala oss som vuxna människor igen, skriver jag i Jönköpings-Posten. Infantiliseringen av programinnehållet i public service är ett minst lika stort problem som den politiska slagsidan.
”Den påtagligaste skillnaden som slår en när man gör nedslag i Öppet Arkiv är höjden på samhällsprogrammen.
Känslan påminner om när man byter från SVT till BBC och helt plötsligt upplever sig som bemött som en vuxen människa.
En favorit är rollspelsprogrammet ”Dilemma” som sändes i tre säsonger mellan 1997 och 1998.
Programledare och spelledare var journalisten och ekonomen Carl Hamilton, som presenterade ett fiktivt scenario för deltagarna, som tilldelats olika roller i det fiktiva scenariot.
Deltagarna var tungviktare i den svenska offentligheten: politiker, journalister, företagsledare, biskopar. Nivån var hög och intellektuell, samtalet lågmält, tempot långsamt. Det är med andra ord ett program som är svårt att tänka sig att det skulle göras idag.
Ett annat exempel är långköraren ”Fråga Lund” som sändes i omgångar mellan 1962 och 2000, där professorer och andra akademiker fick svara på tittarnas frågor.
Programmet återupptogs i ny tappning 2016, med Kristian Luuk som programledare. Det nya ”Fråga lund” kritiserades hårt i pressen.
Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand kallade programmet för en ”kränkning av en hel lärdomskultur”.”
Hur mycket av våra städer skall vi låta gå förlorade i modernismens desperata dödskamp? Företrädarna för en estetisk ideologi som förlorat såväl trovärdighet som allmänheten sympati riktar nu udden mot de få kvarvarande traditionella stadsmiljöerna.
Resultatet är en rivningsvåg med ännu mer förödande konsekvenser än den under 60- och 70-talen, inte minst för att det finns så mycket mindre kvar att bevara denna gång.
Men arkitekterna är inte ensamma. Med sig har de ett kluster av fastighetsägare, politiker och tjänstemän, som ser den täta stadens fördelar, men istället för att bygga mer av den varan håller på att förtäta sönder de kvarvarande, fungerande stadsmiljöerna till oigenkännlighet.
Jag skriver i Norrbottens-Kuriren och kan inte låta bli att parafrasera Kommunistiska manifestet.
”Häri ligger den stora paradoxen: Trots att vi vet att modernisterna hade fel håller vi på att upprepa deras misstag. De historiska rivningarna av traditionella stadsmiljöer och byggandet av modernistiska förorter skapade ett underskott på den typ avstadsmiljöer som människor efterfrågar.
Denna efterfrågan håller i sin tur på att hota de kvarvarande traditionella stadsmiljöerna. Vi står inför en andra rivningsvåg när politiker och fastighetsägare tror att lösningen på efterfrågeproblematiken är att förtäta just de mest populära miljöerna, det vill säga den traditionella kvartersstaden, i stället för att bygga fler sådana miljöer utanför den befintliga innerstaden.
Från norr till söder rapporteras om kulturminnesmärkta hus som överlevde 60- och 70-talen men som nu hotas av rivning. En ohelig allians av kommunpolitiker, fastighetsägare och ideologiskt drivna arkitekter håller på att föröda de värden som gör stadsmiljöer attraktiva och som ger staden dess själ.”
”Det finns inte ett begränsat utrymme i hjärnan som gör att för varje sak du lär dig väljer du bort något annat. Tiden i skolan är förvisso begränsad, så den är i någon mån ett nollsummespel. Men något samband mellan dåliga kunskaper i kärnämnen som matematik och språk å ena sidan och epoker då man satsat på humaniora och estetiska ämnen å den andra tycks inte finnas. Tvärtom!”
Det finns två sorters frihet här i världen: En sort man får, en annan som man tar. Men den man får är ingen man har kvar. Den läxan den är dyrköpt, när man lär den.
Ty den som av omgivningen begär den och smiter ifrån ansvaret hon har hon mister också friheten som var ty verklig frihet finns hos de som bär den.
Ja frihet finns, när nå’n tar ansvar för den men varje gång som någon svär sig fri från ansvaret för friheten då dör den
ty frihetens dilemma ligger i ditt kanske viktigaste lärospån: att ansvar blir du aldrig fri ifrån.
De läktare vi står på, det är vårt andra hem nu vill ni fotbollsmördare en gång förbjuda dem det föder slagsmål, sa ni, så löd eran kritik men vad vore er allsvenska, förutan sin publik vi följer våra klubbar, ja det är vi som går och ser på dessa matcher, i månader år och år i regn och rusk och solsken, i snöfall till och med fast spelet kanske inte håller någon kvalitet
Ni kallar oss för pöbel, ni kallar oss för pack fast vi betalat eran lön och borde få ett tack vi pröjsar för biljetter, och resor kors och tvärs och löjligt dyra korvar liksom blaskig utspädd bärs vi vallas liksom boskap, i horder till och från arenorna och mottar ock ordningsmaktens hån och möter man en magsur och vresig snut nån kväll då står det inte på förrän man åker på en smäll
Och resan ner till Götet, den kan bli riktigt lång för snuten stoppar bussarna, gång på gång på gång de visiterar alla, fast vi inte gjort ett smack men de ser mellan fingrarna med deras hemmaklack som kastar flaskor på oss när vi vallas förbi ja, det är verkligt goa göbbar där på lilla ullevi sen får vi stå och trängas på en läktarsektion där det finns sikt mot planen för var tionde person
Det sägs en liten tuva kan välta stora lass sant är dock att en sådan kan styra bort en pass när planen är så dålig: en leråker rentav så kan man ej på spelarna väl ställa höga krav och domaren är mutad, det är jag säker på nyss fick dom ju en frispark och nu så får dom två vi fick just ett mål bortdömt och nu fick dom en straff och vi fick böter för en sång, nu får vi hålla klaff
I tidningen imorgon står om ännu en skandal för att en grabb på läktaren har antänt en bengal ”Nu dör fotbollen står det”, det låter ganska trist man frågar vad som driver en sådan journalist för om banaliteter renderar såna ord vad ska de då ta till när de berättar om ett mord? men vi som var på matchen, vi vet vad som har hänt och det var inte heller sista elden som vi tänt
En stad är ett hem, och ett hem är inte en maskin. Jag skriver i Hela Hälsingland om den människofientliga ideologi som har gjort oss till främlingar i våra egna städer.
”Staden liksom hemmet är en organisk enhet, som utvecklas på sina egna premisser. Inom den traditionella stadsplaneringen strävade man efter att ge denna organism bäst möjliga förutsättningar att frodas. Den organiska staden är också hållbarast, eftersom den går att anpassa till nya förhållanden. Därför känns 1600-, 1700- och 1800-talens stadsdelar alltjämt lockande, medan 1960-talets känns förlegade redan idag.
Den traditionella stadsplaneraren var en trädgårdsmästare, medan modernisten är en asfaltsläggare. I dag vet vi bättre än vad acceptera-författarna gjorde. En stad är ett hem och ett hem är inte en maskin.”
Funderar du på en karriär i den svenska kultur- och mediesektorn? Jag har satt samman en enkel identitetspolitisk karriärguide i sju steg.
Steg 1
Identifiera en förment förtryckt grupp som du kan göra anspråk på att tillhöra. Är du kvinna kan du köra på det, har du utländskt påbrå kan det funka, har du sexuella preferenser som avviker från din omgivnings kan det vara en tillgång.
Nota bene: du behöver inte vara förtryckt. Du behöver bara tillhöra en grupp som på ett teoretiskt plan kan beskrivas som strukturellt underordnad en annan grupp.
