Ni som följt mitt bloggande under en längre tid är säkert välbekanta med det faktum att jag och SJ inte kommer särskilt väl överens. Jag har i en rad inlägg ondgjort mig över SJ:s bristande förmåga att leverera den utlovade produkten till sina kunder, och underlåtenheten att kompensera dessa vid de talrika tillfällen det brister. Faktum är att det har gått så långt att SJ:s sätt att bemöta sina kunder förtagit själva glädjen i att resa med tåg – någonting som jag egentligen storligen uppskattar – ända sedan barndomens resor med ångdrivna museitåg, frekventa besök på Järnvägsmuséet i Gävle och byggande med Märklintåg.

Vi måste hitta något nytt ord istället för det kvällstidningsmässiga ”tågkaos” som brukar användas för att beteckna det tillstånd när tågen står still, SJ och Trafikverket skyller på varandra och pendlarna rasar, halva Mälardalsregionen avstannar och tillväxten bromsar. ”Tågkaos” indikerar något slags undantagstillstånd, någonting som avviker från det normala, men med tanke på att kaos numera är mer regel än undantag för den som reser med SJ tarvas ett nytt ord som kan beskriva läget.

När jag gick i skolan blev vi glada när det var pannkaksdag i skolbespisningen. Ingen ägnade någon tanke åt att det inte förekom något kött i pannkakorna (fläskpannkaka förekom väl någon enstaka gång men tillhörde inte favoriterna). Under 90-talet bredde vegetarianismen ut sig bland ungdomar och många i min högstadie- och gymnasieskola valde vegetarisk kost i skolan. Det hände inte sällan att vi som åt ”normal” kost tittade avundsjukt på veggisarnas tallrikar, eftersom deras lasagne såg godare ut än våra oxjärpar …